Inte nog med att klimatförändringarna hotar hela mänskligheten. Strömmingen håller på att ta slut också! Fiskarproffsen spekulerar i orsaken. Töms vattnen på strömming av storskaliga megatrålare? Är leken sen? Eller är det återigen de omättliga sälarnas fel?
Norr Media rapporterar skoningslöst om ynkligt små fångster. Bara tre av hundra ton strömming har fastnat i yrkesfiskarnas nät. De strömmingar som skulle legat på jäsning, ligger just nu nån helt annanstans. Möjligen i dästa sälmagar.
Fiskare längs Norrlandskusten sliter sitt hår. Och vi som trånar efter den himmelska surströmmingsdoften knaprar Sobril och surrogatsuger på svettiga gympastrumpor.
Krisen kräver att vi påkallar landshövdingens odelade uppmärksamhet. Det är dags att ställa hela länsstyrelsen på strömmingsfötter! Byråkraterna, som är fenor på utredningar, måste snabbt få fram en strategi som säkerställer att alla norrbottningar garanteras surströmming till premiären!
Förvärras krisen är faran stor att årets surströmming hamnar på svarta marknaden. Samhället måste kraftfullt förhindra att undre världen, bokstavligt talat, bunkrar burkar. I annat fall kommer syndikatens fula fiskar att trissa priserna och bara sälja till de bäst bemedlade högdjuren – vi andra blir utan!
Ransonering är den svenska jämlikhetens adelsmärke; Alla ska drabbas lika illa. Som när Svenska kraftnät nyss hotade med elransonering. Elbristen hotar samhället så alla måste dammsuga mindre, sa dom (en kungörelse som dock klingade likt ljuv musik i mina öron).
Många i min ålder minns säkert 1970-talets tuffa ransonering på villaolja och bensin och körförbud med lilla bilen på söndagar. Och under beredskapsåren var regleringarna vardagsmat. Ransoneringskorten öppnade dörren till både nödtorft och överflöd. Mjölk, kaffe, ägg, fläskkotletter, salt, skor, stearinljus. Allt kunde köpas om man hade kosing och kuponger.
Surströmming är en norrbottnisk medborgerlig rättighet! Varje vuxen måste kunna garanteras minst en burk Kallax, Storön och Bockön. Omyndiga och nyfödda borde åtminstone få ett par filéer var. Tilldelningen skulle enkelt kunna fixas med en modern strömningstjänst. Eller ett digitalt ransoneringskort i mobilen, en sour app.
Den allvarliga situationen kräver sannolikt även ett temporärt distributionsstopp söderut. Lite synd om stockholmarna eftersom de brukar sluka hälften av all surströmming som tillverkas under ett år. Men nöden har ingen saltlag.
Och hur blir det med Grand Kallax, surströmmingens Rolls Royce? Byborna i surfiskens Mekka lär vara härsket rastlösa vid det här laget. Tänker de, krisen till trots, ändå bjuda upp Kändissverige med statsministern i spetsen? Tvingas Stefan och Ulla dela på en ransoneringskupong eller blir det som när Lady och Lufsen äter spagetti? Stora frågor som måste benas ut.
Men det brådskar. Hamstrarna har börjat rensa hyllorna på kvarvarande partier från i fjol. Risken är att det blir som när pandemin slog till och folk vrålhandlade dasspapper i parti och minut.
När den gemena allmänheten hamstrade krisvaror på 1940-talet slog statsministern Per Albin näven i bordet: ”Jag skäms över att fullvuxet folk tappar huvudet och egoistiskt glömmer all samhällssolidaritet!”.
Insiktsfullt sannskyldiga ord som jag minsann vill höra från Stefan Löfven, om han på surströmmingspremiären i Kallax tvingas krafsa med gaffeln i en tom burk.