Jag har länge levt i tron att jag är en trendkänslig individ.
Jag har alltid inbillat mig att mitt pekfinger varit snäppet snabbare än gemene mans när det kommer till att känna av i vilken riktning stilens vindar blåser.
Som ungdom hade jag häng på byxorna långt innan Gällivare ens grundades.
Jag drabbades av vattkoppor före alla andra på förskolan.
Och jag hävdar i sten att jag var världsförst med att kalla den avslutande motståndaren man fightas mot i allsköns dator- och tv-spel för ”sista bossen”.
Men häromdagen bevittnade jag något som fick mig att omvärdera min uppenbart smärtsamt skeva självbild.
Det är möjligt att jag är sist på jorden med den här spaningen (jag vet inte vad jag ska tro längre) men det står alldeles klart och tydligt att en gammal bekant är tillbaka. Hockeyfrillan.
Ja, hockeyfrillan. Ni vet precis vad jag menar.
Den erbarmliga ursäkten till frisyr som gett upphov till sägningen ”business in the front, party in the back”.
Den är tillbaka – på riktigt. Det här är alltså något som dagens ungdomar frivilligt väljer att skaffa.
Det sägs att mode och trender går i cykler – att allt kommer tillbaka så småningom. Men jag måste vara fullkomligt ärlig med er: Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma.
Det finns inte ett endaste potentiellt universum där jag skulle överväga att låta mig utsättas för den här styggelsen till hårhjälm.
Och jag antar att det betyder att jag totaltappat mitt trendkänsliga sinne. Om jag någonsin hade det från första början.
Hockeyfrillan är som ett mjältbrandssmittat vykort från ett av de sämre decennierna som mänskligheten hittills upplevt. Nämligen 80-talet.
Till alla er som skojade till det med långt i nacken och kort lugg någon gång mellan 1980 och 1989 vill jag säga följande: jag beklagar.
Och ni som tyckte det var en bra idé att fortsätta med vår tids sämsta trend även in på 90- eller 00-talet vet jag inte vad vi ska göra med. Ni är redan förlorade.
”Men Max. 80-talet var väl inte så pjåkigt? Det gav ju oss både Britney Spears och Berlinmurens fall”, kanske ni tänker. Men då tänker ni fel.
Och jag är fullproppad med argument för att cementera min åsikt som en universell sanning.
Det här är vad 80-talet faktiskt bidragit med till mänskligheten:
Tjernobyl-katastrofen.
Hiv och aids.
Mordet på Olof Palme.
Europes hitlåt ”The Final Countdown”.
Listan kan fortsätta i all evighet och jag väljer att stanna här. Ni har fattat galoppen.
Men – tro det eller ej – det här är varken en krönika om hockeyfrillans ovälkomna comeback eller mina tillkortakommanden som modelejon.
Nej, det var naturligtvis bara en alldeles för lång segway in i att kunna säga följande: Vi M-Å-S-T-E sänka ribban vad gäller våra förväntningar på året 2022. Testa 2300 meter under havet för att vara exakt. Vi behöver en ribba så låg att det är en fysiologisk omöjlighet att misslyckas med att höjdhoppsfloppa över den.
Några månader in i 2020 trodde jag inte att tillvaron kunde bli mer bedrövlig. Men det blev den.
Under 2021 var känslan att nu hade vi nått botten. Men det hade vi inte.
Och om 2022 visar sig ha ytterligare likheter med 80-talet är det dags att inse vilket inferno till år som väntar.
Om hockeylegendaren Jaromir Jagrs never-ending hårhaveri lärt oss någonting så är det följande. En tid där hockeyfrillan får fritt spelrum kan aldrig sluta bra.