Snart kickar dock vårsäsongen igång på allvar. Jag har redan börjat flytta fram gränserna för vad jag ska tillåta mig och inte. Inte se några nya serier i alla fall. Inte så många i alla fall. Bara Legion kanske. Och de som pågår kan jag ju inte lämna i sticket.
En vill ju veta hur det går. I rymden för de i "The Expanse" till exempel. För spionfamiljen i "The Americans". För långa och korta och drakar i "Game of Thrones". För de levande i Walking Dead-universat. Och inte minst för Chip Baskets.
Har ni sett "Baskets"? Nähä. I alla fall, Zach Galifianakis spelar en amerikansk man som utbildat sig till clown i Frankrike utan att kunna ett ord franska. Han blev kär i en kvinna och de gifte sig men hon ville bara ha amerikanskt pass.
Han har en tvillingbror, Dale, men de tycker inte om varandra. Deras mamma har diabetes och spelas av Louie Anderson. Han har en sorglig bästis också, en kvinnlig försäkringsagent som är platoniskt förälskad i Chip, men hon uppvaktas aggressivt av Dale. Vilket Chip knappt ens registrerar, för han är som sagt han fullt upptagen med sin egen platoniska kärlek till sin franska fru, som inte vill veta av honom.
Det är ramhandlingen, förutsättningarna för oss tittare. Det är vansinnigt deprimerande allting. Och vansinnigt roligt. Det är en komediserie alltså, men den liknar inte riktigt något annat. Skämten är ofta helt bisarra men så kommer något helt ordinärt clownskämt där någon halkar och ramlar men då är det i sin tur oväntat. Det vanliga och ovanliga snirklar sig om varandra. Lågmält, i makligt tempo. Möjligen påminner det lite om den sortens humor Louie C.K håller på med. Och det är kanske inte så konstigt att han står som medproducent.
Hur kan vi se "Baskets" i Sverige då, undrar kanske några enstaka stackare? Leta på internet är mitt svar. Det finns så många streamingtjänster nuförtiden. Bland annat.
Vilket leder in oss på den här i mina ögon märkliga hovrättsdomen i veckan, där internetleverantörer ska betala 500 000 kronor i böter om de inte blockerar vissa sajter som är starkt förknippade med fildelning.
Dels är det principiellt illa att hovrätten springer storbolagens ärenden och dels kan jag inte begripa hur det ska gå till, och vad detta kommer få för demokratiska effekter. Men det är en diskussion för en annan gång.
Annars: Heavy metal fyllde 47 år i måndags. För den 13 februari 1970 släpptes Black Sabbaths självbetitlade debutalbum. Grattis! Jag lyssnade med sedvanlig vördnad såväl måndag som tisdag.
Hur radikal måste den inte ha varit när den kom: De ödesmättade klockorna, åskan och regnet och så djävulsintervallen på det. Vilket jävla oslagbart intro på en skiva.
Men sedan slog jag på Stevie Nicks igen. Jag vet inte vad det är men jag kan inte sluta. Om det så är med Fleetwood Mac eller på soloskivorna, oavsett om det låter bra i övrigt, det vill säga bra låtar och bra produktion och allt det där som vanligen är viktigt för mig när jag lyssnar på musik. Hennes röst är överordnad allt. Det övriga framstår som petitesser, knappt ens en svag blyertskråka i marginalen.
Hon är bäst och jag vill kunna sjunga som henne. Men det kan jag inte och kommer aldrig kunna. Inte som Ozzy heller, så nu tänkte jag gräma mig över det en stund innan jag åker och repar.
Hej då för nu.