En gång försökte jag och mamma frakta ett enormt, halvfyllt akvarium längs vägen alla glömt och jag minns hennes skratt eka genom kvarteret. Hon sa att det var som en fars.
Jag förstod inte vad en fars var men jag förstod att vi var lyckliga.
I huset där vi bodde fanns en brun plastmatta och möbler i furu.
Tre piedestaler i glas med stora fredskallor på.
Alltid en doft av svagt, nybryggt kaffe. Det måste ha satt sig i väggarna.
Hela världen rymdes där, i hennes skratt, i våra rostmackor som vi doppade i varm choklad.
En gång såg jag mamma sitta på golvet med sitt huvud i min mormors knä.
Hennes ögon drunknade i tårar och mormors plisserade kjol hade mörknat i ett hav av sorg.
Mamma hade förlorat något. Jag såg det på hur hennes bröstkorg vandrade upp och ner, jag såg det på hennes sätt att röra sig annorlunda. Något enormt hade hänt henne och jag var bara sju år.
Ingen sjuåring kan till fullo förstå det enorma.
Den dagen, på den bruna plastmattan omringad av svag kaffedoft, berättade mormor att hon var sjuk i Alzheimers. Tio år senare dog hon, i samma by jag föddes. Ålderdomshemmet vid kyrkan och alla skolavslutningar, bröllop, begravningar och gravar. Jag var där två gånger men aldrig mer.
Där jag växte upp fanns en stor, lång, oändlig skåra genom ishockeyplanen som för stunden hade tinat och användes av brådmodiga ungvuxna pojkmän som sköt hårda skott med fotbollen mot sargen.
Den var flagnad, en gång hade den varit vit.
Byns stora stolthet, där föräldrar drömde om att se sina söner bli till hockeyproffs men den enda som tog sig längre än byn var Fredrik Eriksson och han tog sig bara till en säsong i Piteå Hockey, 1996. Ändå var han byns stolthet.
Kraven var små, så också drömmarna.
Där, inom den vita sargen, skulle barnen, pojkarna, bli större än det här.
Större än det här bräckliga, orostade och ofullständiga.
Det var ingen som vågade drömma för oss andra.
Vår närmsta granne kallades fru Lindgren och dom sa att hon en gång hotat en pojke med hagelgevär när han hade tjuvringt på hennes bruna trädörr.
Hon bar en slöja av sorg över sitt ansikte. Mamma berättade att hon för många år sedan förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Ett barn innan de långa döttrarna Lindgren.
Ingen människa som förlorat ett barn ska väl behöva stå ut med tjuvringning efter tjuvringning. Till slut är väl det enda rimliga ett hagelgevär för att få ro att sörja ifred?
Två hus bort bodde Stefan och Louise.
Stefan var jägare och Louise var kroniskt sjuk. Oförklarligt, sades det. De fick aldrig några barn.
När hon hörde min röst genom den långa korridoren syntes hennes smärta bli till glädje. Hon tog mitt ansikte i sina händer och bjöd på karameller. Jag brukade sitta bredvid henne en stund och titta på tv. Hon hade en skål med godis i ena handen och knappen till en morfinpump i andra.
Laila älskade barn. Vår närvaro var den enda tröst mamma kunde skänka Louise när inga hembakta bullar eller ”krya på dig”-kort längre hjälpte.
På kvarteret jag cyklade runt när våren äntligen bestämt sig för att komma fanns Marita med blomsterträdgården, radhusen där alla hette Kjell och en aldrig sinande känsla av omhändertagande.
Det fanns dragerade ägg på påsk och i vårt vita tegelhus fanns det plats för alla.
Där jag växte upp fanns knappt några drömmar.
Men vi hade Fredrik Eriksson och det var gott nog.