Valrörelsen har varit en soppa av populism och en tävling i vem som är beredd att ta i mest med hårdhandskarna. Ideologi och värderingar har försvunnit ur debatten. I stället har det mest pratats sakfrågor och hur vi löser akuta kriser som elpriser och gängkriminalitet. Under partiledarutfrågningarna verkade flera partiledare tona ner sina nyckelfrågor för att locka nya väljargrupper. Och gruppen som ska lockas är män. Det märks så tydligt när man tittar på vilka sakfrågor som lyfts, och vilka som förblivit osynliga. Ett av våra största samhällsproblem, mäns våld mot kvinnor, fick inget utrymme i valrörelsen. Däremot var gängkriminalitet, alltså mäns våld mot andra män, en av valets mest debatterade frågor. Det pratades även tyst om att vi behöver ändra våra vanor och ställa om till en mer hållbar livsstil, men nästan alla partier verkade överens om att vi behöver bygga ut kärnkraften för att få lägre elpriser.
Taktiken att försöka tala till männen och därmed locka över väljare från höger fungerade dåligt för det rödgröna blocket. Aldrig tidigare har skillnaden mellan hur kvinnor och män röstar varit så stor som nu. Män röstar höger, kvinnor vänster.
Kanske borde vi prata mer om människosyn och värderingar. Jag vägrar tro att de flesta människor anser att man bäst bekämpar kriminalitet och utanförskap med hårdare straff, och inte genom att satsa på barnomsorg, skola och sociala skyddsnät. Men vem vågar föra en politik som bygger på ideologi och långsiktighet i stället för populism? För att få igenom sin politik krävs makt, och för att få makt krävs lösningar på det som lyfts fram som problem. Snabba lösningar. Där har så klart media en viktig roll i vilka frågor som ställs. När politikerna alltid och endast tvingas stå till svars för vilka resultat de uppnått under sin senaste mandatperiod så kommer debatten att vridas till att endast handla om akuta åtgärder. Vem vågar gå till val på politik vi inte kommer kunna mäta resultatet av förrän om decennier? Långsiktiga lösningar tar lång tid. Och förlorar man makten så riskerar de beslut man faktiskt tagit att rivas upp, och så börjar allt om på noll igen.
Jag förstår varför det ser ut så här. Men det gör mig uppgiven. Har vi som samhälle blivit så egoistiskt att vi bara ser till vad som känns bäst för oss själva i denna stund? Har vi helt förlorat förmågan att tänka långsiktigt?
När flyget hade det tufft på grund av kraftigt minskad trafik under pandemin sköt regeringen till ett miljardstöd. Samma skattebetalare som blivit uppmanade att flyga mindre för klimatets skull fick alltså vara med och betala när vi gjorde just det vi blivit uppmanade att göra. Såna händelser gör det tydligt att konsumentmakt inte räcker till om den inte följs upp av politiska beslut. Det är ingen idé att känna flygskam när inte politiken pressar på för alternativ. Samtidigt så vågar ingen politiker prata om de obekväma beslut som kanske måste tas för att få till en varaktig förändring. För då röstar vi inte på dem. Eller? Kanske är det just det vi skulle göra. Är det inte därför folk röstar på SD? För att de brandat sig själva som sanningssägare och som det enda parti som vågar ta i obekväma frågor. För att locka tillbaka väljare från dem är det en dålig strategi att göra tvärtom, alltså att ducka allt som är obekvämt. Men kanske borde fler obekväma frågor lyftas än bara en enda.