I jakt på något tryggt att tänka på där i sängen gör jag en mental lista över alla personer på skolan som inte hatar mig. Lyckas komma upp i tre namn – av drygt hundra – och frågar mig hur jag ska klara av ett år av det här. Anna Hörnell, social naturkatastrof.
Och två dagar senare – vips bara – har känslan gått över. Hundra personer tillbaka på trygghetslistan, och det enda som hänt är att livmodern satt igång med månadens storstädning.
I så många år har jag stretat emot när vänner pratat om sina pms-symtom. Förvisso aktat tungan, men smygtänkt att de är lurade av patriarkala föreställningar om kvinnan som hormonstyrd hysterihäxa. Själv havererar jag minsann inte bara för att några pyttiga hormoner tar semester en vecka i månaden; jag är mer än bara en kropp. Dessutom är det sista jag vill att bidra till att ännu fler män känner sig berättigade att fråga närmsta kvinna “Har du mens eller?” när hon uttrycker fullt rimlig frustration.
Plats på scen för mensappen. Jag laddar ner, trycker på den lilla röda knappen och fyller i dagens status – blödningar, värk och eventuellt svajigt humör. Med tiden får appen stenkoll inte bara på den cykel som passerat utan den som ska komma. Och motvilligt får jag syn på ett mönster.
Det händer helt enkelt att den där veckan innan mensen är lite svajigare än vanligt, även om känslorna inte alltid landar i Social Naturkatastrof. Och när jag erkänt mönstret kan jag förhandla med mig själv när den veckan infaller: okej, just nu tror hjärnan att jag gjort bort mig inför alla jag någonsin träffat. Kanske har den rätt, men den kan också ha lite extra svårt att hantera den här månadens hormondipp.
Tänk om män tänkte i de banorna om sitt humör och dess svängningar. Det finns förvisso inga vidare belägg för att cismän har en likadan månatlig hormoncykel som ciskvinnor – deras är i stället en dygnscykel – men ändå: tänk. Andres klickar i en ruta i sin humörapp under dagen och veckan. Rickard säger: Hörni, jag är lite svajig i kväll, är det någon som vill hänga och bara prata? Jocke märker i almanackan där han noterar sitt humör att han varit i en liten svacka, och i stället för att tömma en kvarting vodka och slå ner en kille på Storgatan tar han en nykter kväll hemma.
Självklart vore det inte okej att springa fram till närmsta man och vråla “HAR DU TESTOSTERONFALL?” när de beter sig störigt, lika lite som någon annan än jag och min app får göra utsagor om mitt eventuella pms-tillstånd. Men att för sig själv bli mer medveten om sitt humör kan aldrig vara en nackdel. Inte för att vi bara är kropp, utan för att vi också är kropp. Allihopa.