Vi som gillar att fiska är just nu inne i den stora längtans tid. Pimpelfisket närmar sig och snart står vi där igen med våra kastspön. En som just nu sitter och filar på sina redskap är den erkänt skicklige predatorfiskaren Pier Rynbäck från Råneå. Predatorfisket har blivit särskilt populärt de senaste åren, ett riktat fiske efter gädda, gös och abborre.
Pier och hans två bröder föddes i Puoltikasvaara, där fisket naturligt blev det stora lockelsen. Så småningom gick flyttlasset till Råneå där Råneälven blev den stora lockelsen. Intressant är att tio år senare hade alla bröderna fått storgäddor i älven, mitt i byn, på över 12 kilo?! Måste vara ett rekord i sig?!
I mitten på oktober i fjol slog jag följa med Pier på hans sista säsongsfiske efter gädda på öppet vatten. Det låg snö i luften när vi drog ut båten den morgonen. Valet låg mellan havsbandet eller älven. Vi föredrog älven. På havet blåste det ”småspik”.
– Hösten är bra men kall, sa Pier. Nu ska gäddorna äta sig mätta inför vintern. Lite som björnarna. Båten var inte vilken pjäs som helst, utan en farkost som gjord för ett inriktat predatorfiske. För mig som landkrabba var de två ekoloden de som verkligen ”stack ut”. Flyttfåglar som sångsvanar och kanadagäss hade redan flytt fältet. Kvar var bara en kolsvart och storvuxen storskarv, en krabat som har blivit vanligare efter älvdalen.
Skepparen startade upp bägge loden och tacklade sitt kraftiga spö med en vacker wobbler i blått. Lockbetet gick under namnet Mieko Predator Shad 25, en klassiker för predatorfisket som experten SO Larsson en gång hade konstruerat. Justering av ekoloden, koll på läget, en stilla väntan, sedan hände något häftigt. Plötsligt dök det upp en lång och färggrann ”kropp” på skärmen.
– Småfisk i massor, ett jättelångt stim, godis för gäddan sa Pier och skrattade! Ut med betet. Plask! Precis i den sekunden lyfte storskarven och drog nedströms, vilket kändes som en gott tecken. Under fiskets gång berättade Pier att ett ekolod var ett hjälpmedel att utveckla sitt eget sportfiske. Folk tror att man bara kan se den fisk man vill fånga, vilket sällan är fallet. Viktigare då att man kan kartlägga bottenstrukturen på fiskeområdet, kolla djup, stenpartier och olika typer av växtlighet. Utifrån den kunskapen kan man iordningställa sitt eget sjökort för området. Betesfiskstimmen kan i sig ge information om att en predatorfisk kan finnas i närheten. Den tekniken gäller oftast för gäddan. Pang!
– Nu högg en bättre gädda, hojtade kamraten. Vilket spöböj?! Måste vara en bamsing!!! Fram med stora håven och tången, ett viktigt redskap som man tar ut kroken med.
Gäddan ska absolut tillbaka till älven. Så är det. Den som spar han har. Naturen är inte oändlig. Alla organismer finns bara i ett ändligt antal. Förr var gäddan en ”skräpfisk” som skulle kastas upp på land. Nu vet vi att den är värdefull för alla vattenekosystem och därför skyddsvärd.
Plötsligt visade sig en enorm gäddskalle. I munnen satt den blåa wobblern. Åtta kilo tyckte fiskaren. Efter en snygg håvning och elegant avkrokning fick den snabbt friheten åter. Av storskarven såg vi inte röken. När snöflingorna dalade ner mot den svarta vattenytan förstod vi att årets sista fiske var avslutad.
– För rekreationsfisket har storleken ingen betydelse. Däremot kallas aktiviteten för sportfiske och ordet sport finns där av en särskild anledning, den att aktivt söka de större gäddorna. Där har storleken verkligen en betydelse, sade Pier.