Det borde inte komma som en överraskning att mäns våld skördar liv. Det händer hela tiden. Vi är så vana vid det att vi inte längre ser det. Vi vet att ena halvan av befolkningen står för nästan alla våldsbrott, och vi vet att vi alla kan bli utsatta. Ta in det. 100% av befolkningen lever under hot om att potentiellt utsättas för våld av 50% av befolkningen.
Vi anpassar oss efter detta. Vi lär våra barn att vända sig till en kvinna om de blir borttappade i en offentlig miljö. Vi vet att bröliga mansgäng en sen kväll på stan betyder att vi bör hålla avstånd. Vi vet att en arg man potentiellt betyder våld.
Pojkar lär sig tidigt att de behöver stå ut med våld utan att klaga eller visa smärta, annars riskerar de att utsättas för mer. Att få en handflata i bakhuvudet på bussen, att bli boxad på överarmen på väg till fotbollsträningen, att bli nedbrottad i kapprummet och hamna underst i högen. Allt är lekar man får tåla. Vi vuxna reagerar inte ens. Vi reagerar inte heller när pappor leker våldsamma lekar med sina barn. Kanske står en mamma i bakgrunden och ber trött att han ska ta det lite lugnt, men vadå han leker ju bara, det är ju bra att han är en närvarande pappa som leker med sina barn. Men tänk er det omvända. Tänk er en mamma leka så våldsamt att pappan ber henne ta det lite lugnt.
Ja vi anpassar oss alla. Det som gör mig mest uppgiven och ledsen är att jag vet att det finns en massa vettiga män som inte vill att det ska vara så här. Eller jag vill tro att det finns det. Helt ärligt är det svårt att veta säkert för jag ser inte så många som protesterar. Faktiskt nästan inga alls. Jag ser en massa kvinnor som engagerar sig ideellt i kvinno- och tjejjourer, som arrangerar fackeltåg och protestlistor, kräver och vädjar om förändring. Men det enda jag någonsin sett män gå samman och organisera sig kring är sport och bensinpriser.
Jag har frågat män i min närhet om detta. Varför är det så här? Bryr ni er inte? Ett svar jag fått är att de inte tror att någon i deras bekantskapskrets skulle bry sig. Att ingen skulle komma om de exempelvis bjöd in till #killmiddag. Vi vet att män har färre djupa relationer och är sämre på att prata om känslor än vad kvinnor är. Enligt Folkhälsomyndigheten är två tredjedelar av de som tar sina liv män. Kanske beror det på att många män inte har någon att vända sig till när de mår dåligt?
Men varför är män så ointresserade av att lösa detta? Det finns liksom färdiga manualer, framtagna för att underlätta för män att börja prata om känsliga och svåra ämnen, och massor av kvinnor står redo att heja på. Men något måste ju män göra själva.
Jag tror att en förklaring till mäns ointresse är att många lärt sig att stänga av för att härda ut. Jag tror också att många bär på skam. Att det är obekvämt att vända blicken inåt och enklast att fortsätta scrolla mobilen och prata om sport. Men tänk om alla män åtminstone skulle orka följa lite vettiga konton på sociala medier, läsa på lite, och dela sånt som känns bra. Visa stöd för dem som faktiskt gör något.
Och tänk om idrottsrörelsen, som samlar så många pojkar och män, skulle ta lite ansvar. Vilken enorm förändringspotential!
Vi kvinnor är trötta på att kämpa ensamma för förändring: det är dags att ni löser er skit, män.