Den första powerballaden är svår att datera men jag brukar av praktiska skäl räkna från augusti 1976 då KISS oförmodade bamsehit ”Beth” släpptes. ”Beth” är en debil kärleksballad, framförd av en gravt alkoholiserad trummis, men den krattade likväl manegen för efterkommande hårdrocksband. Tematik såsom hedoism, våld och ockultism fick nu en kompis i relationsbaserad prosa, men bieffekten gav tyvärr popballaden en renässans och jag har därför i terapeutiskt syfte valt ut fem alster som visar på genrens konstnärliga underskott.
1. Meatloaf- I’ll do anything for love (but I won’t do that)
Denna tolv minuter långa Sir Lancelot-nobla rockoperett från Bat Out Of Hell II : Back into Hell excellererar i genrens dramaturgiska finesser. Vi serveras sövande kadenser, och vid 9.28 klockar en duett-coda in som får evigheten själv att be om ett slut på Excalibur-bajstårtan. Den stora frågan kvarstår dock : Vad är det Meatloaf INTE kan tänka sig göra för kärlek? Han radar ju bevisligen upp allt han gladeligen kan offra och göra för kärlek, men vägrar utföra vissa saker. Frågor hopar sig. Är det en sexgrej? Ett rollspel? Disken? Hämta på dagis?
2. One Direction – Little Things
I detta akustiska lilla florsocker komplimenterar gossebarnen i One Direction sig själva för att överbrygga vår tids ytlighet till fördel för bevärdigandet av en relation på djupet. Dock skvallrar texten om annat. ”You never want to know how much you weigh, you still have to squeeze into your jeans, but you’re perfect to me.”. Hon är således inte perfekt perfekt då hon till hälften blobbar runt likt en kaskelott, men får en kärlekens förlåtelse i One Directions värld. Klass. Stil.
3. Celine Dion - My heart will go on
Om Ozzys ”War Pigs”-intro vore en superhjälte måste flöjtintrot till denna semi-keltiska plastanka vara dess nemesis. Redan de gamla grekerna identifierade tidigt sin fruktbarhetsgud Pan som Hin Håles alter ego då denne klövade loss på sin flöjt.
Lär av historien och narkotikaklassifiera detta instrument , lagstifta för frihetsberövande på 10-18 år. Las Vegas-ödlan Celine Dion gråter tydligen varje gång hon sjunger låten, men jag vilar mot den utsökta aktrisen Kate Winslets ord ”varje gång jag hör låten vill jag spy”.
4. Extreme – More than words
Extreme, som var för Heavy Metal vad Leif Pagrotsky är för svensk basket, gör här en transparent ansats för att lansera idén om kvinnans skyldighet till att sluta tjata om kärlek och istället bjuda på seriös poontang . ”Saying that I love you is not the words I want to hear from you”. Extreme vill ligga utan någon kravbild på emotionellt responderande verksamhet.
5. James Blunt – You’re beautiful
Detta karismatiska partymonster inleder låten med textraden ”My life is brilliant” och konstaterar därmed att hans textförfattande inte är det. Låten tickar på med hans astmatiska getröst och jag tänker att Sad Bro-genren aldrig värpt ett mer gyldene ägg. Samtidigt fick nog den gode Blunt räkna med en demografisk övervikt i lanseringen på den kvinnliga sidan då han, i videons finaste stund, avslutar med att hoppa barfota ner för ett stup. Moderskänslor för herrbebis-triggervarning.
Tack för att ni tog er tid. Nu kan jag gå vidare.