Det händer att barn och ungdomar ser mig ute på samhället någonstans och pekar på mig och utbrister: ”Det är ju du”! Oftast har de träffat mig innanför skolans väggar; de kanske har sett mig spela teater, eller så har de läst mina böcker, eller så var jag den där jobbiga vikarien som inte lät dem chilla sig genom lekionerna. För att hjälpa mig själv att hålla isär mina olika roller brukar jag klä mig lite varierande beroende på vad jag för dagen ska ägna mig åt. Högklackat är förbehållet föreläsningar och författarframträdanden. Lärarvikarien kan ha kavaj och mascara, men fotriktiga skor. Och när jag ska sitta i ring på golvet i en gympahall eller samlingssal så har jag mjuka kläder och sådana där mockasinliknande dansskor på fötterna – mina dramapedagogskor.
Många kanske tänker sig att drama är en någon sorts mjukisämne, där man lattjar omkring under fria kreativa former och rullar runt på golvet. Jo, visserligen kan det förekomma både krypande och rullande, men ett väl genomfört dramapass är långt ifrån flummigt. Under en termins samarbete med min skådiskollega Oscar Bergström utvecklade vi en metod som vi kom att förkorta DDR: Drama Disciplin Respekt. Det är nämligen omöjligt att jobba med drama och teater om gruppen inte respekterar varandra och fokuserar på uppgiften. Ungefär så som man skulle kunna tänka om skolan i allmänhet. Om jag fick göra en enda sak med skolans läroplan så skulle de vara att lägga in drama som obligatoriskt ämne och peta ut i stort sett vilket annat ämne som helst.
Drama är intellektuellt, det är emotionellt, det är fysiskt. Och icke existerande i svensk skola i allmänhet. Så pass icke existerande att Gävle högskola – som är en av få som haft dramapedagogutbildning - nu bestämt sig för att ämnet ska elimineras från kursutbudet. Mina intentioner för fortbildning därför grusade. I tidernas begynnelse fanns drama på Ltu, men nu ska pedagogerna drillas i entreprenöriellt lärande istället.
Men vad gör man? Klimatupproret samlar någon miljon engagerade. Bensinupproret några hundra tusen. Och så har vi biblioteksupproret, men det kanske är en intern angelägenhet för litteraturarbetare och därför syns i just mina sociala medier. Nä, rent realistiskt så är något dramauppror inte att hoppas på. Jag skulle gissa att namnunderskrifterna skulle rymmas på mitt visitkort.
Men bland det bästa med dramapedagogik är att det går att få in under hart när varje prioriterat område för riktade insatser: integration, jämställdhet, entreprenörskap, normkritik, identitetsskapande, you name it. Så jag sticker väl ner handen i Kulturrådets penningpåse för Skapande skola och förser mig med en grabbnäve, innan jag drar på mig mina mockasiner och ger mig ut på lite pedagogisk gerillaverksamhet.