Golf går ut på att slå en boll från A till B med så få slag som möjligt. Målet är alltså att spela väldigt lite. En riktig latmanssport skulle man kunna tro. Den som svingat en golfklubba vet att det är tvärtom.
Vi är många som brottas med våra golfegon. 600 000 svenskar golfar. På golfklubben ingår vi i en social gemenskap där den gemensamma nämnaren är att ha trevligt med själviskt likasinnade. Alla fascineras vi av det avoga skådespel som golfbanan lockar fram. Golfare spelar nämligen alltid mot nånting. Mot flaggan, mot vinden, mot bäckar, mot självförtroendet, mot sig själva. Klubbkamraterna kallas förvisso medspelare men är i själva verket dess motsats. Det är som i en rondell där det vimlar av mottrafikanter.
På tv ser golf lätt ut. Proffsen knallar runt på 65 slag och får en fet check för besväret. Vi hackare behöver kanske 100 slag för att avverka 18 hål. Dessutom ruinerar vi oss på dyra klubbor som utlovar rakare och längre slag. Ändå går vi bet på uppgiften att förflytta bollen dit den ska – om så bara 350 meter förbi en skog till hålet på green. Första slaget är enklast: Att slå snett in i skogen. Där väntar det svåraste: Att slå ut ur den.
Ett golfslag kan aldrig ångras eller återkallas utan plikt. Det är inte som i tennis där spelaren har en andra serve gratis om första projektilen går åt fanders. En tennisspelare som ligger under med tre slag, 0-40, kan fortfarande vinna gamet. En golfspelare som ligger tre slag efter på utslaget är en loser. Golf är hjärtlöst och obarmhärtigt.
Likheterna med andra bollsporter är noll. Pingis, hockey och fotboll har domare som håller ordning på spelet och spelarna. Golfare både spelar och är sina egna rättskipare. Ingen annan idrott torde ha ett så omfattande reglemente som golf. Regelnörden Karl-Gustaf Sandberg i Luleå har räknat ut att golfen har drygt 500 regler på sisådär 850 boksidor. I jämförelse är Karl XII:s bibel som en kråka i marginalen.
Det finns regler för allt. Vad man gör om spelaren slår på fel boll, om bollen landar i en myrstack, om en räv snor bollen. Eller om ett jordskalv sätter bollen i rörelse så att den rullar i koppen. Golfens regelfabrikörer har tänkt på allt. Och det förväntas att alla golfspelare ska veta vad som gäller.
I grunden utövas golf enligt en sirligt handskriven regel från 1744: Spela bollen som den ligger och banan som den är. Punkt. Problemet är att bolluslingen ytterst sällan kan spelas som den ligger – bakom en stenbumling, i meterhöga brännässlor, i en lada eller i en grenklyka högst upp i en björk.
Många gånger kan den inte spelas alls eftersom den är putz weck. Golfbollen har en gåtfull förmåga att gå upp i rök och ligger absolut inte där alla såg att den landade. Därför drabbas golfare ständigt av inre tvivel om vilken makt som egentligen styr över golfspelet. Är det Han däruppe eller Han därnere?
Som golfspelare ska man inte bara betvinga sina demoner, svinga sina klubbor och vara en fullfjädrad regelakrobat. Man ska även behärska det främmande språket golfiska: Mulligan, slå en hink, firpel, ligga mask, mua och myrknullare är stående vokabulärer i golfarens dagliga terapisamtal.
Golf är minsann bildande och blir snabbt vanebildande också. Men insikten att man är en plåga för sig själv och omgivningen kommer alldeles för sent. För mig tog det nästan fyrtio år.