Och att vi grannar, arbetskamrater och släktingar sutte där plirande över raderna och begrundande givmildheten. Spalt upp, spalt ner.
Vad är det ni säger? Hör sådant inte hemma i tidningar? Säljer det inga lösnummer? Skulle Ivar Arpi och Ann Heberlein drabbas av fantomsmärtor av så mycken godhet och fortsätta sitt delirium om godhetsknarkare som tidens värsta plåga? När samhället ska förstöras brukar man ju börja med språket, det vet de. Då blir den gode ond och allt blir till en trasa.
Men jag hittade nyss, i godset efter den gamla släktingen, ett tackbrev från Unicef över en penninggåva hon skickat till svältdrabbade barn i Nordkorea. Taget från en obetydlig pension, i Bibeln kallas det visst änkans skärv. Men hon hann förstås aldrig blir uppdaterad med de infantilas och perfidas svarta hat.
Om man ser alltsammans som en slags parallellaktion till det som media gärna publicerar, ”De tjänar mest i din kommun”. Det blev säkert långa listor, ett slags parallellslalom. Eller inte? Skulle inte kurvorna följas åt i vacker symmetri eftersom miljonärerna mer än gärna skänker av sitt överflöd?
Börssidan kunde då ersättas av listor över de hjälporganisationer som fått bäst resultat i att förhindra att barn svälter ihjäl, säljs ut som slavar eller helt enkelt får stanna i Sverige istället för att slås ihjäl i någon krigszon? Kanske rent av förenade med sin familj? Jag har ingenting emot att sidan går i färg och layoutas som bankernas årsberättelser. Godheten får gärna vara vacker.
Kanske inte? Kanske fullständigt otänkbart?
Skulle läsvärdet öka när avunden ena veckan följs av skammen nästa? Eller skulle vi alla se att människor som har mer än nog på kistbotten också är medmänniskor? Och storligen glädjs med andra över det motto Unicef skrev i sitt tack: ”Mat för dagen är en grundläggande rättighet”.
Nå, det är ju bara ett förslag. I all hast formulerat enligt den där godhetsnormen.