Den här tiden på året kan mitt allmäntillstånd närmast beskrivas som plastburken jag undviker att titta på längst in i kylskåpet. En gång innehöll den pasta med tomatsås; nu rymmer den väl ett antal nya grundämnen, eller någon ny organism, jag vet inte – har som sagt inte tittat på den på länge. Ändå finns det en del av mig som älskar februari.
Det är nämligen nu resten av världen kommer ikapp mig och burken. Nyårslöftena har övergivits, träningskläderna förpassats till den nedersta lådan i garderoben och de ambitiösa veckomenyerna bytts ut mot fryspizza. Ribban vi kaxigt slängde upp på nyårsafton har sänkts, och det är precis vad jag behöver. Inga käcka självhjälpsböcker eller inspirerande livshistorier – jag behöver Elizabeth Swaney.
Amerikansk-ungerska Elizabeth Swaney råkade bli de olympiska vinterspelens mest hatade person när hon i sakta mak gled ner genom halfpipen i Pyeongchang. Den Harvardutbildade kaliforniern ville till OS, och brydde sig inte nämnvärt om att hon mestadels saknar idrottslig talang. Efter ett misslyckat försök som skeletonåkare för mammans hemland Venezuela började hon med freestyleskidåkning och bytte till ungerskt medborgarskap. Genom några kryphål i reglerna kvalade hon in till OS, och framme i Sydkorea gjorde hon inte ett enda trick under sina tävlingsåk. Föga förvånande kom hon tvärsist.
I sommarspelen i Rio lyckades gymnasten Kylie Dickson med en liknande icke-bragd. Att hon med amerikanska mått mätt var högst medioker spelade ingen roll när hon fäst blicken på olympiaden. Med sina tränares hjälp övertalade hon Vitryssland att ge henne medborgarskap och en OS-plats – förutsatt att hon själv betalade för satsningen. Hon kom sist i två grenar, och av 59 tävlande i mångkampen slog hon bara Algeriets Farah Boufadene. Hon lade ner sin elitkarriär direkt efter Rio, och har fortfarande aldrig besökt Vitryssland.
Visst är det något unket i både Dicksons och Swaneys försök, i hur de slår hål på myten om den olympiska arenans utjämnande kraft. Upprinnelsen till varje OS kantas av snöpliga karriärsslut och krossade drömmar för verkliga talanger – men har man tillräckligt med pengar går det tydligen utmärkt att köpa sig en plats. Ändå är det något i deras deltagande som gör mig alldeles lugn i själen.
Jag ska försöka förklara: den här månaden – eller ja, alla månader – är den största bromsklossen i min tillvaro mina egna duktigflickiga hjärnspöken. Det är ingen idé att göra något, påstår spökena, om jag inte redan på förhand vet att det blir perfekt – vilket är en utmärkt metod för att inte få särskilt mycket gjort alls. Om Elizabeth Swaney eller Kylie Dickson har några liknande tankar döljer de det imponerande väl. De valde att vara sämst – eller nästan sämst – på den största arenan som finns. Charlotte Kalla och Hanna Öberg i all ära; det är dessa historier jag hämtar min februarienergi från.
Eller hos Pita Taufatofua, den tröjlöse flaggbäraren från Tonga som för fyra månader sedan aldrig stått på ett par längdskidor. Inför 15-kilometersloppet i Pyeongchang hade han två målsättningar: gå i mål innan de släcker ner stadion, och krascha inte i ett träd. Han gick förvisso i mål 22 minuter efter segraren – men han undvek träden.
Nu när bränslet vi hushållit med hela vintern börjar ta slut är det ungefär den nivån jag vill lägga mina ambitioner på. Låt bli att krascha i ett träd. Det kvittar om hela världen skrattar åt ditt darriga halfpipeåk, bara du står på benen. Och du: diska den där förbannade plastburken.