Albert Einstein lär vara en av hjärnorna bakom domedagsklockan, Doomsday Clock. Ända sedan 1947 har forskare och nobelpristagare flyttat tiden framåt eller bakåt beroende på världsläget. Nu är klockan 90 sekunder före midnatt. Närmare en global katastrof har världen aldrig varit.
Vi gamla har verkligen försökt att skapa en öppen och tolerant värld. Vi har engagerat oss för demokrati och fred, jobbat för att lämna över en välmående värld. För sent upptäckte vi att vi levt över jordens tillgångar. Därför känns det oförtjänt att ge er en verklighet som tagit formen av en dödsföraktande missbrukare. Det var inte det vi tänkte oss.
Som 70-plussare känner jag rädsla och förtvivlan. Men också tacksamhet. Jag har fått leva mitt liv i en värld där vi rev murar och byggde broar. Nu byggs nya murar, broarna rivs. Jag tänker att det är synd om er unga, ni som ärver oket att ta hand om all den obegripliga olycka som trycker på från olika håll.
Beklagligt nog är det såna som jag som skapat tidens oreda. Gubbar som är fullproppade med förlegade idéer om sakernas tillstånd. Mina åldersbröder Putin, Xi Jinpin, Lukasjenko med flera lever i villfarelsen att de är en gåva till mänskligheten. Ingenting kunde vara mer fel.
Runt om i världen bränner folk den svenska flaggan. Parallellt blir det tvärstopp för Sveriges Natoansökan. Statsministern säger att säkerhetsläget är allvarligt på riktigt, ungefär som om det bara varit på låtsas tidigare. Hur vi ska komma ur den här rävsaxen begriper jag inte. Troligen inte Ulf Kristersson heller.
Samtidigt är den svenska trygghetsmodellen i gungning. Brist på kompetens, underbemannade sjukhus, blåljus som hindras att komma fram till olycksplatser. Dödsskjutningar på öppen gata kunde bara hända på film. Nu vet vi att någon kan bli mördad i Sverige när som helst, var som helst. Det måste få ett slut.
Vem ska fixa det här? Vem är kapabel att ställa allt till rätta? Vi äldre tycks vara renons på de rätta idéerna. Det vi gjort har inte varit tillräckligt bra. Därför kastas ni unga handlöst in i missmodets epicentrum.
Länge kännetecknades efterkrigstiden av en hyfsat stabil världsekonomi. Nu har krig och ofärd ätit sig in i våra plånböcker. Som lök på laxen har vi drabbats av en elkatapult som på bara några dagar kan tömma hushållets surt förvärvade sparkapital. Rekordmånga svenskar hamnar hos Kronofogden. Det finansiella deliriumet ger mig en olustig känsla av, att vi nog måste längst ner i avloppstunnan innan det kan vända uppåt. Det är ni unga som drabbas hårdast, ni som ska ta er helskinnade genom eländet.
Det är en tung börda vi vältrar över på er, både globalt och lokalt. Här i Norrbotten pratar vi mycket om den gröna omställningen. Storslagna planer på fossilfri produktion, nollutsläpp av växthusgaser och enorma möjligheter till ett välstånd vi aldrig sett maken till. Men vi äldre kommer aldrig att realisera drömmarna. Det är ni unga som ärver ansvaret att göra de här projekten bestående och framgångsrika. Om ni vill.
Jag är en gammal man som blir kraftlös av bara tanken att baxa all den här hopplösheten till en hoppfull framtid. Framför mig ser jag en bekymmerbrant klättervägg, extremt svår att bestiga.
Farligt snabbt tickar sekundvisaren på domedagsklockan mot midnatt. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag är inte avundsjuk på er 40-åringar som måste vrida klockan tillbaka.
Ni har helt oförskyllt hamnat i skiten.