Kändisar, mediepersonligheter och politiker. Människor med makt – direkt eller indirekt. Alla vill visa sig ha de rätta värderingarna. Alla vill visa sitt engagemang.
Men vem tror på riktigt att samhället förändras genom att Svenska Akademien reformeras? Vem tror att jämställdhet uppnås genom att Horace Engdahl, 70 år gammal, uppfostras? Vem tror att kändisar i knytblus är något annat än kändisar i knytblus?
Jag var feminist innan jag visste att ordet ens existerade, nu är jag mest bara arg.
Under tjugo år i oräkneliga klassrum som lärare, författare och teaterpedagog är jag ingen gröngöling när det gäller kaotiska skolmiljöer och gränslösa barn. Det kan man råka på när som helst och var som helst. Men jag finner det allt svårare att hantera, eller snarare att acceptera.
Är det jag som har förändrats? Är det skolmiljön som har förvärrats? Kanske både ock. Men det finns en annan faktor och den stavas: #metoo. Det finns ett före och det finns ett efter. Jag har hört och läst de kvinnor som närmast euforiskt hävdat att det efter #metoo aldrig kommer att bli på samma sätt igen. Att de manliga förtryckarnas tid är förbi. Men jag vet inte vilken utiktsplats de har. Jag vet inte vilken arena de spelar i. De ser något annat än vad jag ser. Och jag kan inte låta bli att tänka att #metoo på något bakvänt sätt slagit en blåknut på sig själv.
För samtidigt som både makthavare och vanliga medborgare upprörs, förfasas och sänder sina innerligaste sympatier till Sara Danius, professor med passerkort till de innersta av kulturelitens klubbar, så pågår en helt annan verklighet för vanliga flickor – och pojkar – i vanliga klassrum och på vanliga skolgårdar. Där fortsätter allt som vanligt. Nej, låt mig rätta mig. Där går allt baklänges.
I allt för många skolor pågår ett iscensättande av "Flugornas herre" i vardagsformat. I William Goldings roman om en grupp strandsatta pojkar är de vuxna helt frånvarande, och i avsaknaden av en ledargestalt börjar kampen om makten bland barnen, och det slutar i kaos och anarki. I verkligheten finns de vuxna där, men – för att använda symboliken från romanen – de har lämnat över snäckan. Av okunskap eller oförmåga. Av oengagemang eller egoism. Av hopplöshet eller rädsla. För om vi har något att lära av Akademien så är det att de är som folk är mest, och att lägga locket på är mycket mer populärt än att vara den som börjar peta i ett varigt sår.
En sak måste slås fast om #metoo över huvud taget ska betyda något. Pojkar som lär sig att de har rätt att stå över gemensamma regler och att de inte behöver ta ansvar för sina impulser till översitteri, trakasserier och våld, de kommer en dag att vara vuxna. Allt medan makthavare ägnar sig åt pseudoengagemang och poserande ägnar vissa elever skoltiden åt att förfina sina härskartekniker inför ögonen på vuxna som ser och normaliserar. Allt medan politikerna debatterar hur mäns våld ska hanteras och hur kriminalvården ska förbättras så får flickor lära sig att det är normalt att bli hånade, osynliggjorda, förminskade och slagna.
De enda skolbarn jag hittills sett som dragit direkt nytta av #metoo är de elever som rent fysiskt kan behöva stoppas av sina lärare för att inte skada andra, vilket också ingår i lärares skyldigheter. Det är visserligen inte ett nytt fenomen att försöka säga: ”om du rör mig anmäler jag dig”. Men alldeles nytt är tillägget: ”du får inte röra vid mig på ett obehagligt sätt”. De drar ett säkert kort för att få fortsätta härja fritt till skada för sig själv och andra, i ett samhälle där en enda anklagelse räcker för att mista jobbet.