Skulle det vara fler klösmärken på insidan eller utsidan? Och vad jag hört är det komikern Ronny Eriksson som ligger bakom och då kan man ju kanske ana hans svar. Hur som, det sker en polarisering i samhället mellan stad och land med uppenbara meningsskiljaktigheter i synen på vem som är närande och tärande.
Begrepp som globalisering, mångkultur, miljömedvetande och kunskapstörst tillhör den urbana världen menar Po Tidholm. En möjlig konsekvens är att Sverigedemokraternas – precis som Trumps i USA – väljarbas utgörs av glesbygd där SD växer. Till detta hör att mängden politiker som enkom ser till den egna nationens/regionens/kommunens snäva intressen ökar – och de flesta tycks dessutom ha det gemensamt att de förnekar den klimatkris som vetenskapen unisont pekar ut som alltmer hotande. Vad händer exempelvis om och när den västantarktiska glaciären brister – hur stora blir då de tsunamiliknande effekterna? Försvinner Sri Lanka och Nederländerna, drunknar liksom?
Filosofen och samhällsdebattören Torbjörn Tännsjö sa under ett estradsamtal om klimat och demokrati anordnat av förlaget Fri Tanke i Stockholm härförleden, att ”det går inte att lösa den galopperande klimatkrisen med vanliga demokratiska medel, vi hinner inte”. Läget är enligt vetenskapsmännen så akut, menade Tännsjö, att det krävs en helt annan typ av global lösning och han lekte med tanken att FN:s säkerhetsråd skulle utgöra en ”världsregering” med befogenhet att fatta avgörande beslut. Men funkar det?
Då inställer sig frågan: har vanligt folk intresse och tid att sätta sig in i de komplexa frågor som samtidigt vilar som ett damoklessvärd över våra nackar och som måste ges en lösning? Detta i tider då populistiska partier, med enkla patentlösningar på stora frågor, vinner röster. Amerika först! Make Britain great again! Sverige åt svenskarna! Det håller inte, vi har planeten gemensamt vare sig vi vill eller inte.
Så hur gör vi? Tänk tanken att vi statistiskt slumpvis skulle välja ut 40 000 svenskar (jag har lånat exemplet) som sen fick betalt för att utbilda och fördjupa sig i olika samhälls- och kulturfrågor och sen låta dem – och endast dem – rösta i kommande val till Riksdagen? Låter det läskigt, lite Orwellskt obehagligt? Eller en kittlande tanke? Bör vi förlita oss på de välutbildade, de som kan något? Vi tror ju på att jorden är rund trots att vi själva knappast på egen kaluv har kunnat konstatera att så är fallet.