Det var NSD:s förre chefredaktör Kalle Sandhammar som ställde frågan: ”Hur skulle du, med några få ord, beskriva NSD?"
Det fick mig och mina kollegor att fundera och jag kommer inte ihåg allt vi slängde upp på bordet i form av gula post it-lappar. Men några saker finns fortfarande kvar i minnet:
"Busig, uppkäftig, direkt – men med ett stort hjärta".
En liten rufsig sak som gläfser och står på den lilla människans sida. Slår alltid uppåt med ett direkt tilltal. Inga omskrivningar. Inget akademiskt mumbo-jumbo. Inget ”fin-i-kanten". Pang på bara.
I dag, den 4 januari 2019, har NSD busat, underhållit, ifrågasatt, granskat och lyft fram människor i Norrbotten, Sverige och världen i 100 år. Det är stort, mäktigt, viktigt och värt att fira.
Jag växte upp med NSD. Med papperstidningen och trycksvärtans alldeles speciella lukt. Min mormor jobbade som tidningsbud i slutet av sitt yrkesliv och i de tidiga tonåren hoppade jag in på somrarna och hjälpte henne.
Jag hämtade tidningsbuntarna vid 03.00 på morgonen och minns hur jag kastade mig över sportreferat och krönikor och läste varenda rad. Jag ville veta vad mina favoritjournalister – experterna – tyckte om matcherna. Kanhända blev jag några minuter sen om jag fastnade i någon riktigt spännande text.
När jag var ute på min tvåtimmarsrunda var det många som stod väntade vid sin postlåda, ibland lite irriterade när jag var lite sen. Då, för 40 år sedan, reflekterade jag inte mycket över det. I dag förstår jag hur viktig morgontidningen var, och fortfarande är, för så många.
Hur vi än vrider och vänder på saker handlar allt om läsarna. Utan er är vi som gör NSD varje dag ingenting.
Det är er vi har för ögonen varje dag. Dag ut. Dag in.
Kanske i 100 år till …