Jag sprang från jobbet prick klockan 17 för att hinna till vad jag fortfarande tror är en dejt; i farten ropade jag till min chef – vilket jag snart ska ångra – att min pojkvän har någon överraskning till mig. Medan jag väntar i parken där vi stämt träff skriver jag till min bästa vän om svetten, ojar mig över hur jag ska göra om finmiddag ingår i planerna. Kanske, har jag till och med vågat tänka, är det rentav min födelsedagsöverraskning som väntar.
Under den senaste månaden har jag dragit historien – ömsom skrattande, ömsom bölande – för i stort sett alla jag träffat, undantaget tågkonduktörer och butikspersonal. Hur jag strax innan dumpningen fått storstryk av ett barn i en hinderbana – inför storpublik och tidningsfotograf. Hur min motståndare tog sig en vilstund uppe på det sista hindret, och när han fick syn på mig långt där bakom började applådera utstuderat långsamt. Hur jag sen toksprang hela vägen till tåget för att hinna till rätt plats i rätt park. Hur jag var övertygad om att jag befann mig i början av en romantisk överraskning hela vägen fram till de fyra orden som förändrade allt: jag vill göra slut.
Det är möjligt att jag fullständigt saknar integritet – kanske till följd av att ha skrivit krönikor sen yngre tonåren – men det får i så fall bli ett projekt för framtids-Anna. Uppbrottet hanterar jag i stället efter filosofin att ju oftare jag upprepar det som hänt, desto snabbare kommer det att bli en rolig historia. Min totala aningslöshet inför slutet är objektivt sett fruktansvärt kul. Nästan i klass med all världens snubbelhumor eller den där gamla Staffan Dopping-tabben om kryptoniten.
Naturligtvis är det att frisera händelseförloppet att koka ner det till 3500 tecken kul anekdot – ett uppbrott rymmer betydligt mer än så. Och det är klart det är tungt när saker och ting går sönder, i synnerhet när tinget i fråga var något en hoppats bevara en längre tid.
Men för mig har skratten varit ett sätt att glänta på dörren in till allt det andra. Det är snudd på osannolikt – åtminstone för någon med norrbottningens stundvisa ordknapphet – hur mycket värme en kan få från sin omgivning bara genom att öppna truten.
Det är som att något låses upp av att blotta sig på det viset. Att erkänna både för mig själv och för andra att: det här klarar jag mig inte ur på egen hand. Jag slipper hålla masken lika krampaktigt framför ansiktet och sakta men säkert lättar stenar som precis efter avskedet kändes orubbliga. Jag tänker på alla som i stället slukats av tystnad efter liknande uppbrott, på vad som kunnat hända om de också vågat.
Självklart är det ibland direkt olämpligt att ösa ur sig sitt livs alla mörker på närmsta intet ont anande medmänniska. Det är också möjligt att alla som träffat mig sedan augusti uppfattat mig som lite, lite knäpp – även om de åtminstone haft den goda smaken att inte påtala det. Jag trodde det kanske inte på den där svettiga bänken i augusti, men någonting i världen har känts lite, lite varmare sedan jag blev singel.
Jag tänker på det extra mycket nu, när hösten till slut begravt den märkliga, evighetslånga sommaren och vi skvalpar runt i kölvattnet av ett val som inte slutade som någon alls hade hoppats. Den här världen har fortfarande förmågan att glimra till, och ibland kan en dunderdumpning efter jobbet vara det bästa som har hänt.