Det känns som skräck. Nu är det dags för facit. Har jag gjort ett tillräckligt bra jobb för att detta barn ska klara livet utan att dö eller någonsin må dåligt? Förmodligen inte, nej. Men det känns också lite som något annat än skräck. Att kalla det trygghet är kanske överdrivet, men jag känner en stor tillit till mitt barns egen förmåga. Jag är ganska säker på att detta barn kommer att bli en fantastisk vuxen alldeles oavsett mina tillkortakommanden som förälder. Och jag ska berätta varför.
Barnet har integritet. Ända sedan det var pyttelitet har det utan krusiduller gått sin egen väg, utan att påverkas av vad andra har tyckt. Och andra har tyckt ganska mycket, både om frisyrer, klädval och intressen. Det har bara runnit av mitt lilla gåsbarn. I alla fall på utsidan, vad som fastnat på insidan och lämnat spår vet jag inte. Men övertygelsen att alltid lyssna på sin egen röst är rätt så ovanlig, och mitt barn har den.
Mitt barn har också mod. Inte ett sådant dumdristigt mod som egentligen är osäkerhet och rädsla att verka feg. Nej, min unge är modig på riktigt. Han säger nej till sådant han inte vill göra, han står upp för sina kompisar som behöver det, och han säger ifrån till andra kompisar som behöver det.
Han kan dra gränser. Själv har jag varit ett rätt så värdelöst exempel när det kommer till gränsdragning. Istället för att uttrycka mina behov har jag passivt aggressivt försökt manipulera fram önskat beteende, vilket mitt barn enkelt hade kunnat ta efter. Men mitt barn checkar mig, säger till när jag beter mig som en idiot, och lär mig det jag borde lärt honom.
Så jag känner mig ändå ganska lugn i min skräck. Jag tror han kommer klara sig. Och om han inte gör det så hoppas jag att han åtminstone klarar av att be om hjälp. Om jag skulle få en enda önskning till hans tjugoårsdag så är det nog det: att han ska känna sig trygg med att luta sig mot mig, förvissad om att jag orkar bära även hans bördor.
Och så önskar jag att överraskningsfesten jag planerat för honom tillsammans med hans kompisar ska bli kul. Jag har hört att man inte ska vara kompis med sitt barn, att det är viktigt att man är en förälder. Men min unge är så klok och rolig att hänga med att det är helt omöjligt att inte vara kompis med honom. Jag vill tro att jag varit båda.