Förr i tiden ingick två dagars festande i jultraditionen. Nyshoppade outfits, fluffiga lockar och mejk som filats till perfektion. Förfesterna var galna. En gång snörde nån ner en parkbänk i asfalten på Vasaparkeringen, från en takterass. Det hade kunnat gå åt helvete. Runt midnatt bildade bybor och hemvändare timslånga köer utanför Roxy eller Pimpis, där man frös röven av sig i tretti minus. Varenda krog i Lule var knökfull. I ciggdimman sänktes järn med turkisk peppar och überäckliga kanelshots med guldflagor i. Med frenesi vevade vi till Scooterhits, tills vakterna tände lyset och sjasade ut oss i den smällkalla natten. En del gick på efterfester som tog slut när störningsjouren ringde på dörrn. Andra vinglade till Matstället, tryckte en pizza med extra bea, halade upp kortkorta kjolar, åkte isrutschbana på strumpbyxärslet i Stadsparken, gick hem, slocknade och började om från början. Inte var det vackert, men utgångarna blev sällan roligare än under jularna.
Alla var där.
Livet kom ikapp. Klippte oss, skaffade jobb, slutade härja. En annan stad har kommit att kallas hemma, men varje gång jag säger det högt känner jag mig som en svikare. Jag åker hem till Luleå, tillbaka hem till Stockholm och så far jag hem igen till jul.
Tillvaron som fullvuxen hemvändare är inte så easy going som den framstod, när de som var snabbast att lämna bygden stod vid baren och skröt om rock’n’roll-liv i studentkorridorer och tredjehandsettor i typ Göteborg. En medelålders hemvändare är ganska ensam. Inte många bor kvar. En som gör det verkar ha slutat höra av sig. Några kurar i stugan. Andra kör som skottspolar till barns träningar.
Drog iväg en nödsignal till en annan Lulebo från Stockholm, med förslag om en öl på stan. Hon hade tagit nattåget söderut redan på annandan. Tvingade ungarna bort från skärmar och for till Stadsparken. Där fanns ingen isrutschbana. Inga människor heller. Frös om fötterna i mörkret, medan jag visade hur man bänder loss de största snöklimparna med spade. I rimfrosten på klätterställningen skrev jag “Luleå är tråkigt”. Offerkoftan fredade mig inte från snålblåsten.
Att komma hem till jul är att slå läger i flickrummet och känna sig som en främling i sin hemstad. Att skyggt gå längs Storgatan, se bekanta ansikten från förr och inte veta om man borde hälsa. Det är att möta någon från en parallellklass på gymnasiet, tänka att hon ser ut som en tant och undra om hon tänker samma om mig. Han som förr var en hunk har blivit tunnhårig, fått kagge.
Stolpiga samtal i farten:
- Jaha är du hemma?
- Ja.
- Bor du i Stockholm eller?
- Ja.
- Du funderar int på att flytta hem då?
En hemvändare känner hemlängtan överallt.
Inte pallar jag nåt shottande längre, men alla mer sofistikerade planer blev inställda. Ett par dar före dopparedan kräktes ett barn. Tomten kom och gick. Sen kräktes nästa. När jag på småtimmarna, samtidigt som krogen stänger, moppade golv och våldade med en gammal tandborste i avloppet, för att få undan prinskorvresterna som stänkt ner handfatets porslin, mindes jag forntidens sorglösa rumlarnätter i juletid. Kontrasten mellan nerspydd särk och blankt fodral, en brutal påminnelse om det som var då. Partyprinsessan har abdikerat.
Nu far jag hem till Stockholm och så kommer jag hem igen till påsk.