Hälsan är alltså ett hus, men aldrig att den kallats Hälsans hus, för den var länets första sanatorium och hur många som där hostade livet ur sig där vill ni inte veta. Året var 1909 och Nationalföreningen mot tuberkulos hade byggt ut handlare Janssons präktiga fastighet till ett sanatorium, en försöksverksamhet för att bryta den fruktansvärda lungsotens strypgrepp över Nederluleå. Helst över byarna Antnäs-Ersnäs-Alvik-Måttsund.
Det gick ganska bra, lungsoten vek tillbaka snabbare än på andra ställen, långt innan modern antibiotika gjort entré. Men nu rivning alltså, av byns kanske viktigaste karaktärsbyggnad. Man brukar säga så i debatter runt rivningar. Karaktärsbyggnad och kulturarv, sånt finns ju även i byar, det kan också ha sättningar i grunden.
Men kulturarv är flyktigt, när lungsoten skulle bekämpas spreds hygieniska råd, som att slänga ut lucksängarna och hugga dem till ved. Lucksängar var våningssängar med dörrar där man sov instängt och hostade och smittade varandra. De försvann. Ofta var de vackert målade, huset grannaste möbel, nu finns nästan inga kvar.
Kulturarv är flyktigt fast vi vill att det ska vara fast, Notre Dame brann och hela den franska eliten stod upp till nationellt försvar för symbolen. Samma elit som sedan revolutionen 1789 kämpat för att hålla kyrka och politik så långt från varandra som möjligt. Kulturarv är symbolarv, fasta ting som fyllts med annat innehåll.
Även Hälsan fick nytt innehåll och större och modernare sanatorier byggdes, de övergavs de också, tömdes runt sina tunga minnen.
Lungsoten blev aldrig kulturarv, den glömdes bort i lättnad över barmhärtigheten att få leva. Som berättelse om dödens svarta kraft levde den till 1950-talet, men välståndet bäddade in berättelserna som bleknade bort. Bara Hälsan återstod, strax mitt emot den nyuppförda kiosken och intill gamla skolan. Bägge rivna, de var kanske karaktärsbyggnader de också, men hade säkert sättningar.
Minnet är en slags skrift över tiden. Om man vill se det hela poetiskt. Men utförd med vitt bläck på vitt papper.