Anna Stenberg: Er tystnad skrämmer skiten ur mig

Genom åren har jag vid upprepade tillfällen frågat pojkvänner, efter att de träffat sina kompisar, hur det var med polarens flickvän som hade bröstcancer, eller hur det gick för kollegans mamma, som råkat ut för en svår olycka: ”Vi pratade inte om det”. Tusentals gånger har jag undrat, vad ni egentligen talar om för viktiga grejer, med människor som står er nära. Hockey? Padel? Kött? Netflixserier?

Hörde ni att män dödade fem kvinnor på tre veckor? Av 15 barn som förlorade sina mammor, blev flera av dem vittnen till hur en man tog livet av deras mor. I ett av fallen låg en nyfödd bebis och sov, i samma rum där mannen knivdödade barnets mamma. Hörde ni om den man i 60-årsåldern, vars grannar hört honom skrika ”jag ska slå ihjäl dig”, där polisen senare hittade en kvinna medvetslös i en förvaringslåda under en säng? Om SHL-spelaren som häktats? Hörde ni att resten av Paradise Hotel-säsongen brinner inne, efter att åklagare öppnat en förundersökning mot den manlige deltagare som på en och samma kväll utsatte två kvinnor för övergrepp? Läste ni i tidningen, att Kvinnojouren i Luleå fick omkring 700 samtal från våldsutsatta kvinnor i Norrbotten, förra året? 

Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem. I snitt 15 svenska kvinnor dödas varje år av en närstående man. I Polisregion Nord, Sveriges fyra nordligaste län, utreddes förra året 85 fall av grov kvinnofridskränkning. Lägg därtill – enorma mörkertal. Varför pratar ni inte om det? Hur kan det inte vara en fråga som angår er?

De som skriker högst nu är kvinnliga politiker, experter, skribenter, profiler och debattörer. Inte är det många manliga röster som höjts i bruset. Efter en intervju vi gjorde i TV, med en kvinna vars dumpade pojkvän våldtagit och torterat henne i fyra timmar, kom ett mejl från en man som skrev att han tycker vi misstänkliggör alla män och att han kände sig kränkt. Men vet ni, det här är fel tidpunkt att ta saker personliga. Utrymmet för er kränkthet existerar inte. 

Nu meddelar regeringen att de arbetar med en lista med åtgärder mot mäns våld mot kvinnor som ska bli minst lika ambitiös som programmet mot gängkriminalitet. Män som slår kan komma att förlora rätten till sina barn. Vi behöver alla politiska åtgärder, krisgrupper, pengapåsar, skärpta straff och polisprojekt som nu är på tapeten, men vi behöver även alla er män, som aldrig skulle tänka tanken att så mycket som kröka ett hårstrå på kvinnors huvuden. Att tysta se på medan vi driver kampen vidare är inget annat än ett svek.  

Er tystnad skrämmer skiten ur mig. Ta ert ansvar. Ta ställning. Visa mod. Öppna käften. 

I tusentals fall är våldet och dödshoten så allvarliga att kvinnor och barn tvingas fly, gå under jorden och leva med skyddad identitet. Samtidigt lever våldsverkarna som vanligt, eller kommer ut som fria män, efter kort tid i fängelse. Hur många bröder, pappor, arbetskamrater och polare längs de här ynkliga männens väg hade haft möjlighet att ropa stopp, innan det var för sent?

Där har ni ett samtalsämne att från och med nu sätta högst på dagordningen. I alla sammanhang. Börja med att prata om hur vi ska sätta stopp för män som misshandlar, våldtar, kontrollerar, trakasserar och dödar sina fruar, exflickvänner och systrar. Inga fler barn ska behöva vara med om att pappa mördar mamma. 

Först när män upphör att slå och döda kan vi närma oss något som liknar kvinnofrid.