LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Missförstå mig inte, att svenska skådisar spelar teater även på film och tv har jag lärt mig att leva med. Det är nu så det är, det är vårt arv och det är inget mer med det. De gånger nån försökt sig på method acting i Sverige har insatserna stuckit ut som, ja, James Dean i "Ung rebell".
Minns ni den? Dean ligger och gråter dubbelvikt bland vanliga svennebananer som ett djur. Jag säger inte att han är dålig, eller att de andra är det heller för den delen. Men de spelar inte i samma liga, använder inte samma metod. Det gör filmen till en enda röra.
Men, "Tjockare än vatten". Alla spelar med stora miner och gester och starka, utbildade röster, allt syns och hörs på 20 meters avstånd. Ungefär som på stora scenen på Norrbottensteatern.
Problemet är ett annat, det sitter i manuset. Det är så tröttsamt med alla dessa hemligheter. All tid som går åt till att låtsas som ingenting eller som något annat. Syskonen Waldemar ska renovera upp sitt pensionat inför de stundande julhelgerna. Men det är dyrt och klockan tickar.
-Var kommer de här pengarna ifrån? undrar lillasyster Jonna.
-Det är försäkringspengar, svarar äldste storebror Lasse.
Men vi som tittar vet att han hittade dem i en båt han tände eld på, någon slags gangsteraffär som gick snett. Inte är det här en sund grund att renovera ett pensionat på.
Man tänker att syskonen borde lärt sig något i förra säsongen, när de enades om att hålla tyst om ett fadersmord. De borde lärt sig att om man berättar grejer för varandra så har man större chans att klara sig. Även om det man har gemensamt är ett kriminellt förflutet så är det bättre om man liksom fortsätter ha det än att begå nya brott och försäkra de andra syskonen om att man inte gjort det.
Och mellanbrorsan Oskar, han är värst av alla. Ständigt arg, ständigt sämst. Misslyckas med allt men fortsätter skylla på alla andra. Han ligger med den kvinnliga prästen utan att säga något till syskonen. Som självklart får reda på det ändå. Och då kommer hans exfru plötsligt tillbaka. Ska vi slå vad en triljard om att Lasse och Jonna kommer försöka hålla förhållandet hemligt?
Nu kanske vän av ordning och svensk filmkonst kommer med invändningen att det faktiskt är drama detta. Att det är därför våra protagonister beter sig orimligt och dumt. Men tack, vi vet. Av anledningarna jag nämnde ovan. Inte en gång tvivlar vi väl på att det är skådespeleri. Det är inte en rimlig anledning.
Om de nu är så skickliga skådisar (och det är de, inte tu tal om det) borde man kanske använda sig av deras förmåga snarare än att bara låta dem gapa som att de gjorde "Fadren" på Dramaten, skriva en text som gav dem något att bita i, inte bara vara dumma spån.
På HBO går en serie som heter "Quarry". Den är sådär. Amerikanskt drama lider av det motsatta. Här är allt så levande och autentiskt att man smäller av. Alla försöker vara James Dean. Det är flottiga hår och cigaretter och spel med små medel, mycket närbilder på svettiga ansikten, gärna precis när gråten kommer. Mycket viskande och våld.
Men. Vid ett tillfälle så berättar huvudpersonen för sin fru att han halkat in på en yrkesmördarkarriär och att han haft ihjäl fruns älskare. Och det blir inte en grej av det! Hon bara, jaha, jag förstår, och så går de vidare.
Jag har aldrig sett det tidigare. Det är ett så enkelt och självklart grepp att det gränsar till det geniala. Det blir inte en undertext, en bihandling, en hemlighet som huvudpersonen måste bolla med samtidigt som han är ute och mördar och andra spännande grejer. Serien tar ansvar för sin egen premiss. Vi har bänkat oss för våldets skull, inte dess hemlighetsmakeri.
"Tjockare än vatten" vill också vara spännande och våldsamt men litar inte på att det duger. Och uppenbarligen gör det ju inte det. Om det beror på manusförfattare eller producenter vet jag inte. Jag vet inte heller varför jag tittar på det. Kanske för att mycket spelats in i Luleå och det är roligt att se lite ångsåg och folk man känner eller i alla fall känner igen. Jag hade gärna sett en serie, någon slags kammarspel, där syskonen Waldemar suttit och deppat och gapat på varandra. I sann svensk och Strindbersk/Norénsk/Bergmansk tradition. Eller nåt ösigare, lite pang pang och belägring när Lasses gangsterbekanta försöker ta tillbaka sina pengar och hämnas.
Men nä, det ska vara lite av varje. Lite som svensk politik, alla ska med och alla drar sig in mot mitten och den allmängiltiga medelmåttigheten. Och allt fastnar i en grå smörja där alla är men ingen vill vara. En evigt grå vinter utan snö, visserligen med centralvärme men inget på tv. Utom, ja ni vet ju redan vad som går på tv. Suck.