För drygt 30 år sedan föddes jag. En hagelpiskad dag i februari. Eller kanske tropisk natt. Det är svårt att minnas exakt.
Två veckor för tidigt, stor som en calzone och utan ett enda hårstrå på hela kroppen.
Jag är fullständigt övertygad om att det var förutbestämt att jag från den dagen skulle ha en trasslig relation till ”håret” på mitt huvud. Jag sätter citationstecken framför ordet eftersom den mikroskopiskt tunna samling strån som finns där troligen är varje frisörs stora mardröm.
I flera år såg jag ut som korsbefruktningsresultatet av Buddha i miniatyrformat och en shar pei-valp. Känslan är att det dröjde oroväckande länge innan det första hårstrået permanent bosatte sig på min hjässa.
Och när nog många strån för att man skulle kunna kalla det en frisyr väl kämpat sig fram blev det tydligt att jag välsignats med ett V-format hårfäste. Alltså det man i vissa kulturer skulle kalla för ”vikar” och främst ser hos grånade farbröder över 60.
Som ni säkert förstår har det inte varit ett enkelt liv att leva. Man har fått kämpa en del.
Det tog fyra blonderingar, tre år med snagg, ett pageförsök och två mohikaner innan jag hittade en frisyr som både gömmer min medfödda tunnhårighet och lirar med min exceptionellt usla hårkvalitet.
Det känns okej nu. Men samtidigt vet jag att det troligen kommer en dag då skiten måste bort. Det vore dåraktigt att ens våga hoppas på att få behålla det som närmast kan beskrivas som en överkörd rabieshamster på skallen livet ut.
Visst, farsan har gott om hår och farfar har vid 76 års ålder en bättre frilla än jag någonsin kunnat drömma om. Men jag läste på Flashback att anlag av den här sorten ärvs via mödernet. Och om jag ska tro sanningssägarna på det forumet så har jag en gleshårig leverfläcksskärgård att se fram emot inom en relativt snar framtid.
Håravfall kan vara ett känsligt ämne för många. Men eftersom vi i styckena ovan har etablerat mitt tolkningsföreträde i frågan vill jag säga följande.
Helikopterplattor, vikar och hamnar i all ära. Men när mina dagar är räknade så kommer jag utan tvekan att hemfalla till Buddha-looken. Rubbet ska bort.
Det är min bestämda åsikt att en klassisk flint är bland det mest underskattade vi har 2021. Det är någonting som ska bäras med stolthet och kanske till och med premieras på statlig nivå.
Det faller lätt i glömska att några av våra absolut främsta personer genom tiderna har levt sina liv med kala hjässor. Och i många fall kan det till och med vara hårlöshetens förtjänst att de blivit musikstjärnor, landsfäder, tv-personligheter eller idrottshjältar.
Jag vill att ni tänker efter ordentligt och försöker visualisera följande:
Vad vore Mark Levengood utan sin släta skalle?
Hur fasen skulle det se ut om Mahatma Gandhi sportade en hockeyfrilla?
Gjorde sig inte Britney Spears EGENTLIGEN som bäst med rakat huvud?
Vill man överhuvudtaget föreställa sig Tomas Andersson Wij med hästsvans?
Och hade Molkom-tvillingarna Magnus och Henrik Rongedal ens fått delta i Melodifestivalen 2008 utan sin karakteristiskt frånvarande hårväxt?
Exakt. Jag tror att ni vet svaret på samtliga av mina frågor.
Nej, det finns bara en väg att gå när ens hårsäckar mött vägs ände. Låt rakhyveln göra jobbet, omfamna hårlösheten och polera upp flinten när du ändå är igång.
Det kan bli det bästa valet du någonsin kommer att göra.