Förmodligen har förändringarna bara börjat. Innovationerna kan komma att hagla över samhället när vi måste ställa om våra vanor. Se bara på alla arbetsmässiga möten. Hur många kan inte hållas i digital form istället för att folk ska flyga mellan exempelvis Luleå och Stockholm för korta sammankomster? Med all säkerhet fler än vi hittills anordnat.
När nyheten om spritbolaget kom i veckan drog jag på mungiporna. Ni vet, företaget här uppe som vanligtvis gör vodka riktar nu om strålarna och satsar även på handsprit. Så genialiskt! Det som skulle blivit fredagsdricka blir istället barriär mot virussmitta. Klart vi ska få spriten att flöda i händerna i stället för i halsarna!
Den idén får mig att tänka på min farfar Ivar. Han försökte ständigt finna nya vägar fram. Som den jordbrukare han var fick det inte sitta fast. Det gällde att tänka brett. Det var så det kom sig att han på övervåningen i norrbottensgården började med något så otippat som tillverkning av dambindor. Japp. Det gick så bra att han bestämde sig för att köpa en rejäl maskin från Tyskland tror jag det var och satsa stort. I ladugården stod det därefter en stor bindmaskin istället för kor. Och farfar Ivar blev stor. Han hade bara en konkurrent, det var Mölnlycke. När de fann ekonomi köpa sig än mer effektiva maskiner fick farfar se sig besegrad. Men han la sig inte platt för det.
Steget från att väva ihop bindor till att satsa på andra vävtekniker var inte långt. Han kom på att fabriken i ladugården kunde börja tillverka fruktnät i stället. Sagt och gjort. Min far har än i dag kvar ett par rediga rullar med den röda tråden.
Farfar, född 1922, berättade i min barndom för mig om när han som barn med stor fascination såg apelsiner för första gången. ”Det var som om flera små solar ramlat ner. Jag tyckte det var bland det vackraste jag sett” minns jag att han sa. Tänk att han, åtskilliga decennier senare, skulle stå och tillverka nät till de där små solarna. Han var en innovatör, helt klart.
Att byta bana och jobbuppdrag då och då i livet är inte lika ovanligt nu som det var då. Det ovanliga just denna vårvinter är att många tvingas till det. Flygvärdinnor som varslats hjälper till i vården, hotellpersonal som förlorat jobbet börjar knega i mataffärer. Läget kräver nya samarbeten vilket i sin tur kan vidga människors bilder av vad som är viktigt i samhället. Det kanske är en av de största läror vi kan ta med oss av coronavirusets framfart – att grundläggande samhällsfunktioner som vård, skola och flödet av matvaror måste fungera. Utan dem går vi alla på knäna.
Handspriten som nu är hårdvaluta flödar inte bara från spritfabriker numer utan jag läste om en man på Hisingen i Göteborg som driver en firma med kylservice. Han är van blanda sprit till olika kylsystem och tog därför fram en fungerande handsprit. Men han sålde den inte, han for runt och delade ut den gratis till bland annat skolor.
Det där ger mig hopp om mänskligheten. Så även det fina i att unga, friska delar ut lappar till sina äldre grannar om att de kan gå och handla åt dem medan karantän råder. Heja Sverige! Tänk att det ska behövas en samhällskris för att vi ska bli mänskliga. Men det kanske är mänskligt? Vi förstår inte värdet av frid och fred förrän krig och kris dyker upp i just vårt lilla trygga paradis.