Det är ett krig vi aldrig kan vinna. Systemet bygger på kvinnors osynliga arbete. Det skulle inte fungera utan oss, men vi kan inte heller strejka eftersom en strejk går ut över oss själva.
Så vi jobbar på. Både hemma och på vår arbetsplats. Ibland i tystnad, men oftast försöker vi förändra situationen på de sätt vi kan. Vi tjatar och blir kallade tjatkärringar, gnällkärringar, surfittor. Vi förklarar pedagogiskt, och blir ibland belönade med löften som sällan följs av handling. De förändringar som sker är oftast otillräckliga och slutar med att vi får göra om jobbet själva, vilket innebär att vi arbetat dubbelt. Ibland försöker vi utbilda männen i vår omgivning i det vi, som genom magi, redan kan, exempelvis hur man torkar ur en micro så att den blir ren. Då blir vi anklagade för att vara pedanter som tar glädjen ur allt. Det är ju inte kul att “hjälpa till” när man ändå bara gör fel. Så vi gör det själva i stället. I slutändan tar det minst energi.
Ibland tappar vi det. Vi slutar plocka upp efter andra och slutar rensa ur kylen, vi tänker att vi ska se hur länge det tar innan det märks. Tyvärr är det bara vi själva som märker skillnaden. Vilket innebär att vi får leva i smuts och ständig skräck över att någon ska plinga på dörren, för om någon skulle se röran är det bara vi som får skulden.
Vi längtar efter att leva ensamma och bara behöva ta ansvar för vårt eget stök. Men vi inser att om vi lämnar så kommer han att behöva ta hand om våra barn helt själv varannan vecka. Och ja, han kommer kanske ge dem mat, åtminstone om man räknar McDonald’s och mackor som mat. Men kommer han att orka lyssna på alla deras berättelser, kan han deras favoritsaga utantill, förstår han deras behov och rädslor? Kommer han att vara bra nog för att täcka upp för alla stunder då vi inte finns där? Alla vet att en halvbra pappa motsvarar en mer eller mindre medioker mamma, och att en fantastisk pappa, alltså nu menar jag en riktig diamantpappa, är ungefär samma som en helt vanlig mamma. Om vi lämnar går det oundvikligen ut över våra barn.
Kanske lämnar vi ändå och finner oss i att vara den som ser till att det finns regnkläder i rätt storlek på båda ställena. Förhoppningsvis hittar han en ny kvinna som kan ta över vårt osynliga arbete och se till att hans barn mår bra. Sedan går vi tillbaka till vår arbetsplats och torkar ur micron efter någon som inte förstår hur man använder ett lock.