I måndagens Kalla Fakta kunde vi höra de två kvinnorna berätta sin historia. 2010 utsattes de båda för sexuella övergrepp av Assange, och har sedan dess levt under konstant hot och hat från Assanges anhängare. Eftersom Assange hållit sig undan och därför inte gått att åtala så valde åklagaren i november 2019 att lägga ner förundersökningen trots att hon bedömde målsägandens uppgifter som trovärdiga.
Vad citatet ovan beskriver är hur en mans eventuella välgärning alltid väger tyngre än rättvisa för hans offer. Hur den som utsätts för brott av en man inte räknas, om mannen uträttat något gott. Det är lätt att säga att det inte alls är så tills en man i ens närhet blir anklagad och man plötsligt tvingas ta ställning. Jag har på nära håll sett hur kvinnor som berättar om olika sorters övergrepp blir bortvalda till förmån för de män som utsatt dem. Även jag själv har förlorat både vänner och närstående för att jag berättat om män som betett sig illa på olika sätt. Av någon anledning är det enklare att välja att tro på den som anklagas än den som anklagar, trots att logiken säger att den som är anklagad för ett brott har betydligt större anledning att ljuga.
Och ibland är problemet inte ens att offret blir misstrott, utan att hennes berättelse förminskas. Att bli våldtagen av någon man dejtar räknas väl inte? Kanske var det inte så farligt ändå, hon verkar ju inte må dåligt?
Vi har lärt oss hur en riktig våldtäkt går till. Filmer och teveserier som exempelvis Björnstad har gång på gång visat oss offer som gråtande skriker nej, och som efteråt är helt förstörda och fulla av blåmärken. I verkligheten är den absolut vanligaste reaktionen (sju av tio) frozen fright, det vill säga att offret helt enkelt fryser, och de flesta våldtäkter lämnar inte några synliga skador. Detta missuppfattas ofta som att offret inte gör motstånd, något som gör att den som drabbats av frozen fright under ett övergrepp ofta känner stor skam. Därför är det viktigt att förstå att alla offer gör motstånd, och synliggöra det. Kanske vände hon bort huvudet, kanske knep hon ihop munnen, kanske slappnade hon till slut av och försvann till en plats i sitt inre för att det var det bästa sättet att undvika att skadas. Det är också motstånd.
Vi kvinnor vet att vi kommer att ifrågasättas och skammas. Vi är experter på att skuldbelägga oss själva. Vi vet att vi har oss själva att skylla, att vi borde vetat bättre än att försätta oss i en riskfylld situation, att vårt ord alltid är mindre värt än vår förövares. Vi vet vad vi riskerar genom att berätta, vad priset är för upprättelse. Men om vi istället väljer att inte anmäla, att inte säga upp vänskapen, att bara försöka gå vidare och glömma, ja då är det ett bevis på att det som hänt oss inte hänt. Hederlig gammal dubbelbestraffning.
Och har du blivit utsatt av en känd och erkänt god man så är din berättelse ännu mindre värd. Man måste ju kunna skilja på verk och person. Inte ens när en man mördar en kvinna genom att skjuta henne i munnen så kommer det att bli hans eftermäle, som i fallet med den dömde kvinnomördaren Phil Spector som avled förra veckan. Gissa hur medierna beskrev honom i samband med hans död? Som en legendarisk musikproducent så klart.