Att det ser ut så bidrar knappast till att försvaga stadens tydliga machokultur, vilket naturligtvis gör att Luleå får ännu svårare att locka kvinnor att bo kvar. Och så fortsätter spiralen.
Jag är en av de kreativa och högutbildade kvinnor som stannat. Min upplevelse av att leva och verka i Luleå är att det finns osynliga men starka strukturer som gör det svårare för oss kvinnor, specifikt vi som är kritiska idealister, att göra våra röster hörda här. Många av oss med progressiva idéer flyttar härifrån.
Forskning visar ett samband mellan utflyttningen av unga kvinnor och bristen på uppmuntran av kulturella uttryck. Det pratas om att kulturen är viktig och hur det satsas på de kreativa näringarna i Luleå. Men jag ser att det bara stämmer så länge det handlar om kultur som kan styras och paketeras på ett bekvämt sätt. Jag ser också att olika sorters kultur värderas olika här, och att när man pratar om kreativa näringar så menar man inte kulturutövare utan entreprenörer. Icke-kommersiell kultur passar inte in i mallen utan osynliggörs, i synnerhet om den utövas av kvinnor.
Kvinnor tillåts inte att vara kreativa på ett sätt som är ifrågasättande. De kreativa kvinnor som lyfts fram är de som inte klagar eller pratar om bristen på jämställdhet. De används som ett bevis på att Norrbotten och Luleå visst är jämställt, och att det går jättebra för kvinnor här. Om man som kvinna inte känner igen sig i den bilden är det bara för att man inte är bra eller kreativ nog, eller har jobbat nog hårt. Men att osynliggöra de som inte fogar sig är att begränsa fantasin för framtida skapande.
Själva kärnan i kultur är att den är ifrågasättande och allt annat än strömlinjeformad. Den kan inte passas in i en mall eller utformas för maximal ökning av handel och besöksnäring. Den måste få vara ohämmad och brokig. Få finnas för sin egen skull. Sambandet mellan en fri och obunden kultur och en attraktiv och levande stad är starkt. För att kunna utöva och arbeta med kultur är det livsviktigt att känna sig fri i sitt uttryck.
Politikerna verkar ofta tro att ökad jämställdhet sitter i att få fler kvinnor att söka sig till mansdominerade näringar – en lösning som bara bidrar till problemet. Kvinnor behöver utrymme att skapa egna rum och inte bara uppmuntras att ta plats i de traditionellt manliga rummen. Annars rekonstruerar vi bara manliga värden och kulturer, och det kommer inte att leda till att fler unga kvinnor väljer att bo här.
Jag upplever också att Luleå är en stad där det är viktigare med vem man känner än vad man kan, och har ofta känt att jag setts som krånglig och bråkig för att jag ifrågasätter och vill ändra på saker. Utanför Luleå har min oräddhet och mitt kritiska tänkande uppskattats. Jag har föreläst och deltagit i paneler i hela Sverige. Min erfarenhet och kompetens har varit efterfrågad, och jag har varit respekterad i branschen. Men i Luleå har jag blivit utfryst och osynliggjord. Här har de positiva egenskaperna jag just nämnde snarare hindrat mig. Den upplevelsen är jag inte ensam om: Att vara ouppskattad och osynlig är något jag delar med många andra kvinnliga kulturutövare i Luleå. Är man osynlig är man maktlös. Och vem vill bo i en stad där man saknar makt över sitt eget liv?