2020 har varit de långa skogspromenadernas och de långsamma samtalens år. När jag inte längre har kunnat träffa mina vänner i grupp eller inomhus har det öppnat upp för att umgås på nya sätt. Vi har träffats bara två åt gången, och vi har pratat till punkt. Vi har trampat längs skogsstigar, reflekterat över våra liv, vad vi saknar, vad vi inte saknar, vad som egentligen är viktigt.
Och i stort sett alla samtal har landat i samma slutsats; sättet vi lever våra liv på är sjukt.
Hela dagarna sitter vi instängda på kontor utan att se dagsljus, och när vi kommer hem är vi för trötta för att göra något annat än att slänga oss i soffan. Helgen och semestern flyger förbi. Vi arbetar för att kunna konsumera, och konsumerar för att hålla igång ekonomin fast vi vet att det inte är hållbart. Vi sopsorterar och tar vårt ansvar. Vi skäms när vi flyger, men när vi inte flyger så måste staten gå in och stötta för att inte flygindustrin ska krascha (pun intended).
Det måste finnas något mer. Något annat. Jag har länge haft en stark känsla av att jag vill leva på ett annat sätt, och det här året har jag haft tid att verkligen utforska den tanken. Och jag tror inte att jag är ensam i min längtan efter något nytt.
Hur hade vi levt om vi hade haft medborgarlön? Hade alla fortsatt att ligga hemma och kolla Netflix, eller hade tryggheten i att ha en garanterad inkomst frigjort en massa energi och kreativitet?
Vad hade du gjort? Hade du tagit ett extrajobb i kassan på Ica för att få bättre ekonomi och sedan använt din fritid till meningsfulla saker som att volontära eller utöva dina hobbies? Eller hade du äntligen vågat satsa på att följa dina drömmar och starta det där företaget du funderat på i tjugo år? Hur hade det gjort skillnad just nu under denna pandemi? Ingen arbetslös hade behövt gå på a-kassa, och ingen sjuk hade behövt oroa sig över att bli utförsäkrad. Vad hade det gjort för folkhälsan?
Och ensamheten. Aldrig har det väl varit så påtagligt som nu hur ensamt och isolerat vi lever? Är det verkligen meningen att vi ska bo i varsin liten lägenhet? Hade vi kunnat bo närmare varandra? Jag älskar tanken på att leva mer kollektivt, kanske samla mina vänner i samma hyreshus, olika lägenheter men ändå nära. Eller en gemensam gård utanför stan där vi kunde bo i varsitt litet hus och ha en gemensam byggnad med ateljé, musikstudio, snickeriverkstad. Kanske en hönsgård. Sånt man inte har råd eller tid med på egen hand. Odla egna grönsaker. Hjälpas åt med underhåll och fix. Passa varandras barn och djur. Flera generationer nära varandra. Bo enkelt och billigt, och arbeta mindre. Leva mer.
En sak står i alla fall väldigt klar. För att inte utrota oss själva så måste vi hitta ett nytt sätt att leva. Men vi är bekväma, vi är trötta, och hela det system som vi lever inom är utformat för att vi ska konsumera, arbeta, konsumera mer. Det har varit omöjligt att ens föreställa sig ett annat sätt och ett annat system. Fram till nu.
Kanske kan pandemin vara den ögonöppnare vi så väl behöver? Kanske är det här en chans att sluta driva oss själva och varandra så hårt? Nu när vi börjat vänja oss vid det långsamma tempot under denna påtvingade paus, vill vi verkligen gå tillbaka till hur vi levde innan?