Jag har aldrig feber. Jag blir väldigt sällan sjuk överhuvudtaget. När jag väl får feber blir jag rätt så påverkad och ynklig. Mina tankar blir långsamma och röriga. Eftersom jag är en sådan som har svårt känna att det är okej att endast prestera dugligt, känns det rätt ångestfyllt att skriva den här krönikan. Jag skriver den nämligen med feber i kroppen. Men jag tänker att det kan få blir ett slags test över hur långt jag kommit i arbetet med min prestationsångest. Och jag tänker att jag nog inte är ensam om att ha känt mig ganska oduglig och lågpresterande under detta långa år.
Jag väntar i skrivande stund fortfarande på provsvar, men jag vore förvånad om det visade sig att jag inte har covid-19. Och faktiskt lite besviken. När jag nu ändå är sjuk och sitter i karantän är det väl lika bra att skaffa sig lite trendiga antikroppar.
För ett år sedan, just innan pandemin drog igång på allvar, började jag på ett nytt jobb. Planen var att starta upp en verksamhet för att få främst tjejer och kvinnor att börja och fortsätta med musik. Jag fick en alldeles egen, superfin lokal mitt i centrum som inreddes med loppissoffor, en liten scen och två produktionsrum. Men innan jag ens hann inviga verksamheten slog pandemin till, och allt fick läggas på is.
I början funderade jag på olika kreativa sätt att mötas, och hoppades på att den festival som vi beviljats pengar till och planerade att genomföra i augusti ändå skulle kunna bli av. Ingen förväntade sig väl att vi så här ett år senare fortfarande skulle vara i samma läge. Att vi skulle bli så vana vid social distansering att det numer känns konstigt att se filmer eller serier där folk inte håller avstånd.
Jag kämpade med känslan av att bara kosta pengar, utan att prestera något. Även fast jag hade stöd från min arbetsgivare så kändes som att jag borde göra mer. Men allt eftersom månaderna gick fick jag vänja mig vid att jag faktiskt inte hade någon som helst kontroll. En global pandemi ligger helt enkelt utanför vad jag kan påverka, och jag blev tvungen att lära mig att släppa taget. En nyttig och helande läxa för någon med ett så stort kontrollbehov som mitt.
När jag tänker efter så har väl just konsten att släppa taget blivit något av ett tema för mig under det gångna året. Det har verkligen inte alltid varit lätt, jag har ofta funderat över hur jag kunnat göra saker annorlunda för att få ett annat resultat.
Men jag har också förstått att det tankesättet inte fått mig att må särskilt bra, utan istället fört med sig en hel del ångest och stress. Jag har lärt mig att lita på universum, och tro på att jag inte behöver kontrollera allt.
Saker sker utan min inblandning och nästan alltid blir resultatet bättre, om jag vågar luta mig tillbaka och släppa kontrollen. Sinnesrobönen har levt som ett mantra i mitt huvud.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden
I början förstod jag knappt vad orden betydde, men nu är de en självklar del av min syn på livet. Och jag känner faktiskt sinnesro. Jag tror att jag är på god väg att lära mig konsten att släppa taget. Och därför känns det helt okej att skriva en krönika trots att jag har feber. Jag duger. Visst gör du det också?