Det norrbottniska ljuset är ett tillstånd. Jag höll sånär på att skriva ett heligt tillstånd, när septembermörkret sänker sig över landet uppenbaras det. Insikten kom i ett helt obevakat ögonblick den gångna sommaren, på den fundersamma promenaden längs en gågata i en av dessa sargade småorter som en gång kallades köping eller kanske municipalsamhälle och nu för en ojämn kamp mot både historia och modernisering. Så att demonstrativt nyuppförda kvarter gränsar till fallfärdiga ruckel och fasader från tidigare moderniseringsförsök redan flagar övergivna.
Då finns plötsligt ljuset där och i uppenbarelsen grips man av nostalgi, ödmjukhet och förundran, idel poetiska tillstånd. Uppfylld av ljusets mystik blir man hinsides och lämnar frågorna om hela landsbygden ska leva eller möjligtvis bara långsamt dö. Man lämnar eftersom ljuset fanns före alla frågorna och finns därefter. Det frigör sig från gatorna och de märkligt öde kvarteren där rallarrosor samsas med rester av en gammal butiksinredning eller från bakgården där en gång varorna lossades på den långa lastbrygga som ingen längre törs beträda.
Det är inget ljus med tydlig källa, eftersom solen redan hade sänkt sig, det finns inget upphov till detta som man upplever, leviterad av en energi som går rakt igenom en kropp som blir märkligt viktlös och möjligen lycklig för ett ögonblick.
Och man förvånas omedelbart över dårskapen att man en gång lämnade detta ljusets tillstånd för någon tvingande ambition i dunklet längre söderut. Och minnena från yngre sommarnätter kommer över en, nätter utan mörker, fyllda av läsning mellan solnedgången över grannens röda boningshus och soluppgången över hans svarta smedja. Ljuset som skapades för läsningen och för känslan av tyngdlös tillvaro, de båda tillstånden liknar varandra. Ljuset som steg från boksidorna, samma ljus som över smedjans papptak.
Varseblivningens lätthet och annorstädeshet. Som troligen Heidegger sagt om han haft förmånen att ingå i den förintande lätthet i norr som aldrig någonsin bekymras över det kommande mörkrets ohyggliga tyngd. Det som istället intog honom med förskräckliga ställningstaganden.
Det är inte konstnärernas ljus, som Österlens, det är filosofins eftersom det är oändligt och saknar upphov. Det vill inte omfattas och ingen lämnar det utan stora förluster. Ser man det fortfarande om man förblir i det? Låter det sig alls beskrivas eller existerar det bara i de oskrivna eftertexternas självklara visdom?