Hur som helst, i över två år har jag fått äran att vara någons morsa.
Det är mäktigt. Jag gillar att vara förälder.
Men kan vi prata om grejen med skam och skuld och att man blir tilldelad den känslan direkt man pissar på stickan och det blir två blå streck?
I den stunden måste man sluta äta mögelost, sluta med vin, absolut inte stressa och herregud äter du godis? DET ÄR JU SOCKER.
Har du inte hört att man kan dö av socker, vill du skada ditt barn?
För att inte prata om plast. Spärra in den kvinna som ens vidrör en bit plast för då kommer väl barnet födas totalt förvriden och uppäten av kemikalier.
Sen kommer barnet.
Då startar den evighetslånga skuld- och skamkarusellen.
Präktigheten runt föräldraskapet har nått nya höjder. Och allting faller tillbaka på kvinnor. Såklart. För att vi vill jobba. För att vi inte vill jobba. För att vi vill amma. För att vi inte vill amma.
För mig var det en lättnad att jag inte hade någon mjölkproduktion, då kunde jag i alla fall skylla på mina kroppsliga tillkortakommanden när folk ifrågasatte varför jag inte ammade.
Jag tyckte det var underbart att inte amma. Jag älskade det.
Jag och min sambo gick in i föräldraskapet med exakt samma förutsättningar och jag är så tacksam för det.
Jag vet inte om jag hade kunnat skaka av mig skammen och skulden och vågat välja bort amningen, om jag hade kunnat.
Trots att min kropp tog beslutet åt mig blev jag ändå översköljd av skuldbeläggande kommentarer. Min sambo fick inte en enda. Så tröttsamt.
Tydligen är man en totalt värdelös morsa om man inte gör avkall på allting man brinner för och blir en självuppoffrande, ömmande moder som sitter fast i två eldrivna bröstpumpar dagarna i ända.
Jag undrar ofta hur människor orkar vara så tillrättalagda.
Det krävs ju enormt mycket tid och resurser för att inte göra fel.
Jag fattar att man drivs av en övertygelse att göra rätt för sitt barn, problemet är bara att jag inte behöver höra era tips och råd angående mitt.
Det har gått bra för oss hittills, ingen har dött eller fått någon kemikaliedefekt.
Jag är av den starka övertygelsen att barn inte dör av lite sköljmedel, ingen kommer att stryka med av att bita på en påsklämma i plast och ingen tar skada av att se på barnprogram.
Det värsta av allt är nog ”förr i tiden”-snacket.
Det handlar ju såklart alltid om skärmtid, hur skadligt det är för barnen och att det minsann inte behövdes förr så varför ska det behövas idag.
Ja, vart ska vi börja?
Förr i tiden kunde barn kedjas fast vid kökssoffan flera timmar för att föräldrarna var tvungna att mjölka kossorna, förr i tiden var det lagligt med aga och förr i tiden hade man 13 barn och omringad av fattigdom.
Förr i tiden rökte man inomhus och hade inga bilbarnstolar.
Och ni är rädda för lite skärmtid. Skärpning.
Jag är förespråkare för rimlig skärmtid, tycker det är ett genialt hjälpmedel som roar och underlättar vardagen. För vardagen finns, vare sig vi vill det eller ej. Maten måste lagas. Huset måste städas. Förstår inte varför det blir ramaskri för att barnet får se ”babblarna” en stund istället för att gnälla runt fötterna.
Det är så orimligt resonemang.
Dra inte ner mig i den präktiga masspsykosen, kära medföräldrar.
Tiden får utvisa vem av oss som stryker med först, men tills dess kommer jag bada i ett hav av Softlan-doftande kläder och kaffebröd. Med socker.