Människor har olika drivkrafter i livet.
En del drivs av berömmelse. Andra av att hjälpa folk. Någon hittar mening i tillvaron genom att tävla. En annan brinner för att se resultat.
När man kokar ned allt detta brukar det allt som oftast landa i en och samma sak: bekräftelse.
Det är min fasta övertygelse att varje person behöver bekräftelse för att orka ta sig igenom vardagen.
Man måste känna sig behövd, sedd och uppskattad i någon form. Annars blir tillvaron outhärdlig.
Det här gäller oavsett om du är en råbarkad tornedalsk kruttant eller en nerv- och skäggsvag medieman från Skurholmen. Men förmodligen mer för den senare.
Bekräftelsen kan naturligtvis hittas i olika typer av sammanhang. Men många får den antingen genom ett fritidsintresse eller på arbetsplatsen.
I mina yrkesroller som kommunikatör och skribent blir bekräftelsen supertydlig. Det är enkelt att ta reda på hur många som läser det jag skrivit eller hur många som interagerat med det senaste Instagram-inlägget jag publicerat.
Där får jag bekräftelsen, eller besvikelsen, svart på vitt – hela tiden. Och varje dag har jag en ny chans att bli bekräftad för det jag producerar.
Vissa skulle kanske hävda att den typen av dopamin-knarkeri är både beroendeframkallande och direkt skadligt. Till er har jag bara en sak att säga: Ni har troligen rätt.
Men det är en annan krönika.
Föreställ dig nu följande. Du går till jobbet varje dag med den superrimliga inställningen att göra ditt allra bästa.
Du lyckas med att göra ditt bästa. Men oavsett hur du presterar blir du konstant pissad på, hånad och häcklad av utomstående människor.
Varenda beslut du tar ifrågasätts. Och om du någonsin gör ett snedsteg står 1000-tals dårar och vrålar dig i ansiktet.
Efter arbetsdagen kan du läsa i diverse publikationer att du är totalt värdelös som yrkesman och borde få sparken. Och du kan inte göra någonting åt det.
Det här är alltså vardagen för idrottsdomare på elitnivå. Och för mig är det fullkomligt obegripligt varför och hur ni som arbetar i detta skrå orkar fortsätta.
Visst. Det ingår en del uppmärksamhet i att vara professionell visselblåsare. Man står onekligen i centrum. Och ja, det finns människor som trivs med att vara den som har kontroll och bestämmer.
Men räcker det verkligen? Väger det upp för alla oceaner av skit som du dränks i under en genomsnittlig jobbdag? Kompenserar det för att bli verbalt attackerad i offentligheten när du bara försöker göra ditt bästa utifrån förutsättningarna?
Jag kommer aldrig att kunna greppa det. Och jag vågar faktiskt slå fast att domaryrket är ett av de mest otacksamma som existerar.
Det absolut bästa scenariot efter en genomförd arbetsdag är att ingen säger någonting.
När du som rättskipare inte märkts av under en match kan du anta att du gjort ett väl godkänt jobb. Och när du slipper bli utskälld så ljudligt att du tvingas torka bort snorblandade salivsträngar från både mun och ögonlock så vet du att din insats till och med var fläckfri.
Mer bekräftelse än så får du inte. Och det ska du bara finna dig i.
Jag kommer aldrig att förstå vad som driver en människa till att välja domaryrket. Än mindre vad som får den att sedan vilja fortsätta med det.
Kanske är ni masochister. Eller kanske är ni bara rakt igenom godhjärtade individer som vill bidra till rättvisa. Jag har ingen aning.
Men en sak ska ni veta: Ni är hjältar i ordets rätta bemärkelse. Och ni förtjänar all respekt i världen.