"Vad är det där, frågar en kollega och kollar på min mat som om det vore något katten släpat in."
"Kyckling, svarar jag och sedan dör samtalet ut och alla runtom bordet börjar diskutera något annat."
Jag var ganska ny på jobbet då och valde att inte visa vad jag kände, men visst gjorde det lite ont i hjärtat. Jag påstår inte att jag är någon Gordon Ramsay, men nog kan jag slänga ihop hyfsat goda måltider. Stekt kyckling på en bädd av vinterns primörer kan väl inte röra upp känslor?
Jo, det kunde det. På några sekunder fick mitt hopkok bottenbetyg och jag blev irriterad. Vilken rätt hade hen att döma ut min mat?
Efter att ha studerat klimatet i lunchrummet under flera års tid inser jag att det här inte är något undantag.
I lunchrummet finns det inga regler.
Matlådor hyllas och sänks varje dag och man ska bara ta det. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden grankas, från topp till på, och så är det även där.
Visst har jag själv slängt ur mig någon kommentar om mina kollegors mat. Efter några år vet man vad alla går för i köket.
Småbarnpappan som har med sig tre potatisbullar och två grillkorvar samt någon slags sylt. Hon som kör LCHF och är inne i lövbiffsträsket. Han som jämt äter skräpmat. Hon som lager helt fantastiska lådor med vegetariska delikatesser. Han som aldrig har med sig någon låda och köper något halvdant på macken bredvid.
Är det bara jag som tänker på det här? Jag börjar googla runt och hamnar i en flashback-tråd. Jag inser snabbt att jag inte är ensam. Jag hittar flera hundra inlägg där människor diskuterar matlådan.
Jan tar avstånd från den: ”Att ha med sig en slabbig låda med något gammalt hopkok som man slängt ihop dagen innan, som sen stått i någon äcklig kyl med andras hopkok och som till råga på allt sedan körs i en förmodligen ganska sunkig mikro. Jag hade mycket hellre ätit en färdigrätt.
En annan stör sig på falukorvsätaren: ”Hade en kollega som byggde bysantinska tempel med falukorv. Två skivor bröd och däremellan åtta centimeter tjocka falukorvsskivor i dubbla lager. När han tog en tugga så sprack alltid sidan av munnen så han hade konstanta munsår. ”
Den tredje på fisklukten: ”Vi har en tjej som i två år har ätit en laxbit med 1 deciliter ris och nån creme fresh på sidan. Alltid i samma matlåda. Ekonomiskt och bekvämt. Luktar alltid fisk i hela lunchrummet.”
Den fjärde på ovanliga pizzavarianten: ”Har en kollega som ofta brukar ha med sig Billys panpizza, men det är inte det konstiga, utan att han har kaviar på den...”
Och den femte fick nog när levande djur tillagades: ”Min arbetsplats är väldigt stor med en gemensam matsal utan bespisning vilket medfört att man sett många matlådor i sina dar. Men måttet var rågat en gång när en person hade med sig levande bönsyrsor som personen ifråga tillagade på ett medhavt stormkök”.
Matlådan berör, helt klart.