De som blir svårt sjuka säger att närheten till döden gör livet mer levande och mindre konturlöst. Den insikten borde kunna ge livet värde och innehåll, även för oss som fortfarande är friska.
Postfacket har varit fullsmetat av pensionsbesked den senaste tiden. Förut dumpade jag kuverten i en ångestlåda, oöppnade. Numera ögnar jag igenom, river sönder och förpassar tusen bitar till pappersåtervinningen. Ansvarslöst, måhända. Men käre värld, i dagligt sjå med en att-göra-lista som aldrig krymper, trots att jag ursinnigt utför och stryker, hur ska jag orka tänka på hur min tillvaro kanske ser ut om 25 år? Ja, jag skriver kanske, för om jag ens lever så länge står skrivet i stjärnorna.
Nyligen hade jag ett samtal med Peter Strang, cancerspecialist och professor i palliativ medicin. Om honom vill jag berätta för dig. I 30 år har han jobbat nära döden. Fört dagliga samtal med svårt sjuka patienter, på väg mot sina oundvikliga slut.
Människor han möter säger ofta att om de vetat att livet var så kort skulle de ha gjort andra val. Vi pratar ofta om sen. Den här veckan är det körigt men sen ska du bjuda hem vännerna på middag. Eller resan du vill göra, inte i vår men sen. Och när du blir pensionär har du ju all tid i världen. Men då kanske du blir sjuk och inser att allt du vetat att du ville, kommer tiden inte att räcka till.
Trots att jag inte ägnar min framtida pension någon uppmärksamhet är sparande, motsägelsefullt nog, en av mina starkaste grenar. Gnetandet tänker jag kan leda till nåt härligt. Sen. När? Att sträva mot att bli rikast på kyrkogården verkar inte så givande.
Vi tar risker med att inte vilja kännas vid att varje liv har en gräns, menar Strang. Enligt honom är vi så himla många som brottas med de här frågorna. Men för att slippa sätta ord på dem fyller vi till bristningsgränsen våra dagar och almanackor.
Peter Strang vill att vi ska inse att det handlar om livsvillkor. Att vi ska ha döden som bollplank för att få syn på våra liv. Han lärde mig en enkel övning. Rita ett streck. Längst till vänster föddes du och längst till höger dör du. Var tror du att du står just nu? Sätt ett kryss där. Allt till vänster om krysset är tiden som gått. Mitt kryss hamnade ungefär på mitten. Jag ansvarar för att förvalta det som, kanske, är kvar av linjen. Jag läste om en konstnär som i fler än 70 länder, världen över, fyllt husväggar med rader där människor fått skriva med krita vad de vill hinna innan de dör. Några skrev: ”Ställas inför rätta för sjöröveri”, ”plantera ett träd”, ”föda ett barn”, ”rädda liv”. Och den här är vacker: ”Innan jag dör vill jag hålla henne, en gång till”.
Blir det otäckt? Att påminnas om livets början och livets slut? Minns då några ord av professorn, som själv varit sjuk i cancer och inte är rädd för att dö. Ögonblick då människor drar sina sista andetag beskriver han som varma och kraftfulla.
En intensiv känsla av att någonting i rummet hänger kvar. Och att något annat fortsätter.
Jag då? Till höger om mitt kryss, eller innan jag dör, vill jag: Bo i ett land där människor har spanska som modersmål. Lära mig vågsurfa. Rida en vacker häst i vattenbrynet i full galopp. Skriva och läsa i skuggan av ett träd. Äga en båt. Utforska en azurblå undervattensvärld tillsammans med mina barn. Kunna stå på händer. Säga till min pappa att jag älskar honom.
Och innan jag dör vill jag med rykande andedräkt kyssas hetsigt, en stjärnklar och kall kväll, precis innan den första snön faller. En gång till.