Sen majkväll. I journalen noteras att en sedan tidigare fullt frisk kvinna kommer till akuten. Hon var jättesjuk när hon inte såg annan utväg än att omedelbart söka vård på Sunderby sjukhus. Det skulle komma att bli 17 långa timmar, där hon halvlåg på en smal galonbrits, bakom ett draperi.
Länge har personal i Sunderbyn larmat om miserabla arbetsförhållanden. För få händer, för få platser, övertidsberg, brist på återhämtning, hotad patientsäkerhet och kallhamrad regionledning. En del säger upp sig för att de inte längre kan utföra sina jobb. Förtroendet för regiondirektör Anna-Stina Nordmark Nilsson var förbrukat och hundratals läkare krävde öppet hennes avgång. Då gick hon.
Snipp, snapp, snut, där var sagan inte slut.
”En falsk bild av att vården är i förfall”, sa ett regionråd på presskonferensen, där de orerade om hur imponerade de är av Nordmark Nilssons arbete. Läkare säger att vi ”står inför en avgrund, där Norrbottens sjukvård nedmonteras till en ovärdig nivå”. Enligt fackliga företrädare är situationen på Sunderbyakuten ett krigsläge. Samtidigt skryter personer i den politiska toppen över regionens fylliga penningpung så fort tillfälle ges. Det där haltar betänkligt.
Gång på gång kokas konsekvenserna av vårdkrisen ner till ett resultat av rekryteringsproblem, som ansvariga viftar bort med att det ser likadant ut i andra regioner. Det unisona mullret och att mått överlag är rågade på länets vårdinrättningar gör att tillträdande direktör nog inte har många minuter på sig att kavla upp ärmarna.
Tillbaka till britsen på akuten i Sunderbyn. Kvinnan vars anamnes sammanfattades som fläckfri blev sjukare. När försommarnatt blev dag hade hon fortfarande skorna på sig. Ingen hade erbjudit henne något att äta eller dricka. Läkaren som tittat till henne på kvällen kom aldrig tillbaka. Inga besked. Ingen diagnos. Först ett dygn senare resulterade felsökningen i att hon hade turen att landa i de tryggaste och mest omsorgsfulla av händer, hos ett gäng fullblodsproffs på hjärtintensiven.
Sjukvården är enligt lag skyldig att upprätthålla hög patientsäkerhet. Flera gånger har region Norrbotten fått på skallen av Inspektionen för vård och omsorg, för brister på Sunderby sjukhus. Ivo kräver att 90 procent av akut sjuka patienter som måste skrivas in, ska få plats på avdelning inom fyra timmar. I Sunderbyläkarnas brev står att det är vanligt med tio övernattande patienter på akutmottagningen. En del ligger där i flera dygn.
Man måste inte vara raketforskare för att begripa att bemanningskris i kombination med platsbrist är illavarslande. Jag är rädd att vi när som helst nås av rapporter om att norrbottningar dör, för att vården inte räcker till.
Att visa genuin omsorg om de läkare och sköterskor som fortfarande vill och orkar jobba under rådande förhållanden och framför allt – lyssna på deras modiga berättelser, måste bli prio ett för folkvalda politiker och Nordmark Nilssons efterträdare. Knappast blir det lättare att locka personal till norr, om man är döv inför nödrop från golvet. Sen ska vederbörande göra hästjobbet med att skapa förutsättningar för anställda att göra sina jobb, så norrbottningar tryggt kan vila i förvissning om att plats och kompetens alltid finns där, när vi blir sjuka.