Vi gillar att prata om kompetensförsörjning. Vi borde hellre prata om befolkningsförsörjning, den viktigaste faktorn för att inflyttningen ska ge nödvändiga skatteintäkter till utbyggd sjukvård, fler skolor och annan välfärd.
Flyttningen norrut är bara i sin linda. I veckan kunde vi i Kuriren läsa om familjen som flyttat till Boden från Sydafrika. I Skellefteå ökar befolkningen, Northvolt har redan 1 500 medarbetare i produktionen. För Luleå tar det ännu några år innan de nya industrierna behöver nytt folk.
1960-talets flyttvåg la grunden till Norrbottens avfolkning. Nybyggda bostadshus revs till grunden. Nu vankas en ny tid där jobb och bostad måste synkas till ett och samma. Branschorganisationen Byggföretagen menar att bostadsbyggandet i norr måste fördubblas. Det måste igång nu och oförtrutet hamra på i åtminstone tjugo år.
För mig var det ett stort steg att flytta från södra Sverige till Luleå. Ett jobb som annonserades ut i DN lockade. Efter anställningsintervjun kördes jag runt till alla bostadsområden där det fanns lediga bostäder. Det vara bara att vraka och välja.
Att flytta hit var ändå ett osäkert företag. Inga vänner, inga bekanta. Skulle jag uthärda avstånden, vintern och myggen – de där förbannelserna som norrbottningar gärna marknadsförde?
Mina farhågor kom på skam. Jag blev fantastiskt väl omhändertagen av Luleåbor som ville att jag skulle trivas och få en gemenskap. Det varma mottagandet har bidragit till att jag stannat. Min tacksamhet är stor mot alla som visat mig så mycket omtanke under åren.
Att bli hemmastadd på en ny ort är ändå en utmaning i sig. För mig tog det säkert tio år innan jag började känna mig som Luleåbo och norrbottning på riktigt. Självklart inte lika hemtam som de som växt upp på Örnäset eller håvat sik i Kukkola sedan barnsben. Men jag har medvetet jobbat på att lära mig länet och förstå också de särdrag som ryms på en fjärdedel av Sveriges yta.
Det är knappast förvånande att våra lokala beslutsfattare nu börjat darra på manschetten. Bodens kommunalråd, socialdemokraten Claes Nordmark, skriver i Kuriren att kommunen inte kan husera alla som ska flytta dit om inte staten går in med konkret stöd. Luleåpolitikern Mattias Karlsson, gruppledare för moderaterna i riksdagen, biter ifrån och säger att alla behöver samarbeta och inte bara kräva att staten ska komma med en påse pengar.
Att kommunerna i norr samverkar mer är också vad Peter Larsson, regeringens samordnare för samhällsomställningen, lyfter fram i sin slutrapport. Men bostadsfrågan har bedömts som så svårknäckt att regeringen tillsatt en särskild bostadssamordnare. Sjukdomsinsikten om bostadsbristen i norr finns alltså, men hur långt bort finns medicinen?
För mig gick det smidigt. Men då fanns fler lediga bostäder än lediga jobb. Den konflikt som nu blottar sig mellan lokalsamhället och centralmakten vittnar om att för få insett magnituden på den samhällsomvandling vi står inför.
Samhället uppträder förvirrat och går i otakt.
Låt oss hoppas att politiken, näringslivet och akademin snabbt arbetar för att verkligheten ska möta ambitionerna. Norra Sverige behöver verkligen den skjuts som ett befolkningstillskott skulle innebära.
Finns det bostäder kan vi vara lugna. Då kommer de som flyttar hit också att trivas och stanna kvar. Se på mig, inflyttad och norrbottning sedan 43 år.