Det som tidigare bara var rykten är nu fastslaget i en dom och då reagerar branschen. Och alla de andra män som alla känner till (men inte pratar högt om) behöver inte oroa sig: så länge det går att blunda så blundas det. Mäns envisa hållande om varandras ryggar är ett pågående problem som gör att kvinnor stängs ute.
Ett vanligt resonemang när det gäller brott som drabbar kvinnor är att man inte kan agera på hörsägen. Allt utom en fällande dom betraktas som rykten. Även en dömd förövare kan förlåtas med argumentet “han har sonat sitt brott”. Ett problem med det är att den som utsatts för sexualbrott eller våld i nära relation ofta är livrädd för att träffa sin förövare. Så var gång en gärningsman släpps in i värmen stängs hans offer per automatik ute.
Oftast döms ingen. Ofta sker dessa brott i hemmet, ofta finns inga vittnen, ofta skyddar offret förövaren. Ett rättssäkert samhälle behöver ha höga beviskrav. Men är det rimligt att samma bevisbörda ska krävas för att avbryta en vänskap, eller ett samarbete, som för att lagföra någon?
Den som berättar utan att bli lyssnad på tystnar. När alla låtsas som ingenting tar du på dig skulden och intalar dig att du är problemet. Fortsätter du att stå på dig riskerar du att bli utestängd ur gemenskapen. Rädslan för att inte bli trodd är stark, men än värre är kanske rädslan för att bli trodd men ändå ignorerad. Att din berättelse inte räknas därför att mannen ifråga är en bra kompis, rolig på fest, eller bra på sitt jobb.
I fallet med den norrbottniske artisten finns konkreta bevis och en dom. Genast reagerar alla. Det som var hörsägen har blivit en kris som måste hanteras. Plötsligt är det mer obekvämt att stå kvar än att ta avstånd. Egentligen är det väl det allt handlar om: så länge det är bekvämare att blunda så kommer inte män att öppna sina ögon. Först när brödraskapet riskerar att slå tillbaka på dem själva väljer de att bry sig om vad kvinnor sagt i åratal.
När brödraskapet gör män handlingsförlamade ger systraskapet kvinnor civilkurage. Eftersom vi själva upplevt våld och sett våra systrar fara illa har vi inte lyxen att kunna blunda. Vi har lärt oss se varningsflaggor, och vi behöver inte bildbevis för att ta ställning. Vi vet att våldet börjar så mycket tidigare än vid det första slaget. Vi tror på varandra. Om män skulle lyssna mer på kvinnor skulle de ha en hel del att lära.