Nu är det dags igen och personligen innebär slutspelstiderna 2018 att jag just precis har spelat färdigt i byrålaget för att ta en plats i det kommunala teamet. På hemmaplan dessutom. Hjärtat har fått styra och cirkeln ska slutas. Det är en surrealistisk och märklig känsla av allt och lite till på en och samma gång. Jag känner stolthet, stor glädje men också ett visst mått av nervositet. Som det ska vara, innan matchen går igång.
För att vrida tillbaka meningarna mot idrottspulsen så är det än en gång damerna som går först när länets lagidrott ska slåss om finalplatser och SM-guld. Piteå och Assi fightas i elitfotbollen som snart drar igång igen och Luleå Basket har byggt en stadig plattform av framgång och vinnarmentalitet som kan ge dem ytterligare guldglitter i samlingen. Kapten Barthold leder sitt lag med mod, styrka och smartness, publiken älskar att stötta sina hjältinnor som kommer att ta Udominates vingliga, opersonliga korthus rakt in en kraftfull motvindsattack.
Boden Handboll har skrivit ytterligare ett stycke norrbottnisk handbollshistoria genom att ta en slutspelsplats via en avgörande seger i sista seriematchen på bortaplan. Så föds vinnare. Sävehov i kvartsfinal betyder publikfester i Boden Arena. Omtumlande roligt.
Luleå Basket och Boden Handboll kämpar, precis som Luleå Hockey och de övriga länslagen, hårt för att jämna ut villkoren mellan herr och damidrott – och även om kampen har långt kvar så får de åtminstone byta om i den hall där deras matcher ska avgöras. Det är lite annorlunda i stormakten ishockey. Tyvärr. Gävle är det senaste sorgligaste exemplet på detta. Det räckte nämligen inte med att Luleås första match i årets SM-slutspel fick spelas klockan 14.00 – på en onsdag.
Det är nog förbannat illa (ursäkta svenskan). Att sedan spä på absurditeterna med att låta tjejerna byta om i någon form av B-hall för att sedan traska ett hundratal meter till A-hallen med skridskorna på för mötet med Brynäs, är ingenting annat än ren och skär förnedring. Dessutom av en klubb som uttalat att de självklart och uttalat jobbar för jämställdhet – för övrigt ett arbete som Luleå Hockey prisades för på Eldsjälsgalan häromdagen.
För här händer det nämligen grejer. Ingela Lekfalks film Underdogs väckte inte bara känslor utan även upp halvsovande sponsorer som plötsligt såg ljuset, de viktiga samtalen har kommit för att stanna – men så stoppades plötsligt klockan.
Tiden vreds hårdhänt, onödigt och idiotiskt tillbaka. Och oavsett vem som skyller på vem, vilken outgrundlig anledning som innebar att stora Gavlerinken inte hade nog med omklädningsrum eller att förbundsgubbarna mumlar på om ”tight schema och vi har försökt” spelar inte någon som helst teater för mig. Det är att farsen överhuvudtaget fick plats på scenen som är den stora skammen.
Skämskudden har sällan varit större och knöligare och hur någon enda människa kunde se detta som ok i det klimat och de strömningar som råder just nu är för mig fullständigt horribelt. Helt obegripligt.
Nån borde be om ursäkt. Nån borde ha haft heder och sunt bondförnuft.