Det första som kan konstateras är att ingen egentligen ville ha nyval. Jag tror att det var den allra viktigaste faktorn i den uppgörelse som träffats. De liberala partierna Centern och Liberalerna var glasklara inför valet i sitt ställningstagande till att inte låta Sverigedemokraterna få ett avgörande inflytande på svensk politik. Det ställningstagandet visade sig vara en hederssak och borde egentligen inte ha förvånat särskilt många.
Att Socialdemokraterna såg regerandet som en fråga värd många svåra politiska uppoffringar kan inte heller förvåna. Så har Socialdemokrater gjort tidigare och då också tillsammans med Centern. Ett nyval skulle vara det värsta tänkbara vågspelet för Miljöpartiet, som naturligt strävade efter att hitta en regeringslösning som de helst också skulle ingå i.
Det andra konstaterandet är att alliansen som politiskt projekt är stendött. Svensk politik byggs på förtroende och respekt mellan de människor som förvaltar sina väljares förtroende. Det som nu utspelats mellan allianspartierna, inklusive reaktionerna efter regeringsuppgörelsen raserade stora delar av det förtroendet och respekten.
Det tredje konstaterandet är att det nu finns nya kraftcentra i svensk politik. Mittenuppgörelsen har skapat plats för två ytterligheter, på ett sätt som inte funnits tidigare. Med moderater och kristdemokrater som distanserar sig från mitten och ett vänsterparti som står fritt att utöva obegränsad oppositionspolitik kommer nog den ideologiska spänsten att kunna stärkas i den allmänpolitiska debatten. Samtidigt innehöll den politiska överenskommelsen otroligt många symbolfrågor för de liberala partierna.
Kvar finns då ett fjärde och kanske lite mer konstigt konstaterande; den politiska hållningen hos regeringen är fortfarande höljd i dunkel. Långt mer än hundra dagar har gått av förhandlingar inför denna smått historiska regeringsomröstning i Riksdagen, men den tillträdande regeringen har varit i stort sett i mottagarläge. Allt egentligt politiskt förhandlande har skett i form av krav från de partier som kunde tänka sig att släppa fram en minoritetsregering. Samtidigt har budgeten beslutats, vilket gör att den inkommande regeringen ska genomföra den politik som de yttersta motståndarna föreslagit.
Förhandlingarna mellan den politiska mitten fördes in i det sista med både det nyinrättade konservativa blocket och det rödgröna blocket. Frågorna böljade fram och åter i den offentliga debatten, men Socialdemokraterna var nästan knäpptysta kring sin position i de politiska förhandlingarna.
Det är kanske lite jämförbart med hur tysk politik genomförts under ledningen av Merkel. Som regeringsledare har hon under sin tid gått från den ena ytterligare ståndpunkten till den andra och ändå lyckats bli omvald.
Nu vet vi inte hur detta kommer gå. Jag tror att en regering som väljs kommer att sitta kvar under mandatperioden. Däremot har Löfven en bit kvar innan han betraktas som en svensk Merkel. Det är nog Socialdemokraternas största utmaning. Det är bara två budgetbeslut kvar till valrörelse. Om socialdemokrater och miljöpartister ska behålla regeringsmakten, måste ledarskapet vara det som man vinner på.