Rektorn för Strömbackaskolans estetprogram heter Åsa Wengelin. Det är hon som nu tar beslutet om mobilfria lektioner och hon gör det med argumentet:
– Detta har varit ett problem i flera år. Elever och lärare blir störda av ringandet och att det kommer sms. Det gör det svårare för elever att koncentrera sig.
Frågor på det?
För mig borde detta vara så självklart att det inte ens är en diskussion.
Men i Sverige blir det alltså en huvudnyhet.
Smartphones har funnits ett tag nu. Man kan i princip säga att det i dag är var barns ägodel. Enligt en undersökning jag såg äger ungefär 80 procent av barnen mellan 9-12 år en egen variant av handdator med telefonfunktion.
Ungefär lika länge har denna debatt om mobiler i klassrummen rasat, som allt som oftast tagit sig bisarra uttryck.
Någon skola har försökt sätta stopp för otyget, men det har i princip alltid följts av ett ramaskri. Främst från föräldrar, som minsann alltid måste kunna få tag på sina ungar.
Man skulle nästan kunna tro att FN klubbat igenom att det är en mänsklig rättighet att vi precis alltid ska kunna sitta och blippa med våra mobiler. Även när en lärare försöker förklara något viktigt.
Det krävs ingen jätteförmåga till inlevelse för att förstå alla tusentals situationer som uppstått i klassrummen i vårt land.
En lärare använder sin inlevelse och sitt kunnande för att förmedla kunskap. En elev får ett sms och försvinner in i den digitala världen. Läraren blir irriterad och vill att eleven ska lägga ifrån sig mobilen. Eleven vägrar. Det blir tjafs, alla elever blir störda och så vidare.
Eftersom en stor del av ungas liv utspelas på sociala medier krävs det inte heller där någon stor fantasi för att inse vilken distraktion detta innebär.
Det räcker ju att gå till sig själv: försök att fejsbooka och följa en komplicerad film samtidigt.
Det går inte.
Min personliga gissning är att eleverna själva har full förståelse för att skolor vill införa regleringar av mobilanvändandet. Något som får fullt stöd av NSD:s artikel om Strömbackaskolan. Där verkar alla elever välkomna förbudet.
Det är oftast föräldrar som gapar och larmar när förbud har kommit på tal.
En förälder i Orsa anmälde sitt barns skola till Skolinspektionen efter ett förbud, men det fick faktiskt skolinspektionen att ifjol ta ett beslut om att det faktiskt är okej att förbjuda mobiler i klassrummen.
Jag googlar lite och hittar en skola i Uppsala som infört ”mobildagis”. Det är inget märkvärdigare än att eleverna snällt får finna sig att lämna in sin kära ägodel på ”dagis” (vilket är en låda) när det är dags för jobb.
Om läraren skulle få för sig att mobilerna passar för just denna lektion är det inte mer dramatiskt än att lärarna ger klartecken att hämta mobilerna.
Svårare än så behöver det ju inte vara.
Det viktigaste är att lärarna får vara lärare och faktiskt ta dessa beslut.
Sedan vet vi nog alla lite till mans hur beroendeframkallande dessa mobiler är. Jag är själv så svårt drabbad och det händer att jag faktiskt måste ha med mobilen in på toaletten.
Vi skulle nog alla må bra av regleringar och små förbud i vårt mobilanvändande.