Det finns de som hävdar att det bara är bra att ta ut glädjen i förskott och blåsa upp sina förväntningar: det värsta som kan hända är ju att du varit glad i onödan. Ett sådant påstående är naturligtvis lögn och förbannad dikt – titta bara på min student, som jag avslutade hopkrupen under en gångbro vid Lulsundet. Det var inget särskilt som hänt, och jag var inte särskilt onykter – hade bara kroppen fylld av en examenscocktail: lika delar tonårig osäkerhet, framtidsängsel och oinfriade förhoppningar. Att gå hem strax efter midnatt från vad som skulle vara mitt livs bästa kväll vore ett nederlag, så jag satt kvar under gångbron. Kände väggruset gräva sig djupare in i huden.
Så i samma anda – låt oss redan nu avhandla sommarens givna besvikelser för att åtminstone vara beredda.
Först och främst, även om det inte är någon nyhet för luttrade norrbottningar: det är klart midsommar regnar bort. Vi tvingar oss själva att sitta ute och huttra i de tolv graderna, och på något vis har myggen hittat hit fastän snålblåsten får partytältet vi ställt över buffén att bli luftburet. Morgonen efter regnet kläcker någon skadeglad pessimist ur sig att “Nu går vi mot mörkare tider!” för att ta död på den sista droppe semesterlycka som låg kvar i kroppen och skvalpade.
Kanske har vi hämtat oss från midsommar lagom till att Sverige åker ur fotbolls-VM i vad klickhungriga tidningar och tillfälligt sinnesförvirrade fotbollspatrioter döper till FIASKOT. Någon startar en namninsamling för att klona Zlatan medan andra längtar ännu längre tillbaka: är det helt omöjligt att få tillbaka Tomas Brolin? Tydligt tycks i alla fall att FIASKO-JANNE inte kan sitta kvar vid det svenska herrlandslagets spakar.
Sedan Almedalen, det demokratins epicentrum som får en norrbottning att känna sig längre från makten än någon annan vecka på året. Därtill tvingas vi återigen inse att vi lever i ett samhälle där nazister demonstrerar öppet.
Och så regnet, då. Det är såklart inte bara midsommar som regnar bort, utan hela långa sommaren. Lagom till augusti panikbokar vi en sista minuten till något ledset all inclusive-hotell med idel skrikande barn och bråk om huruvida handdukspaxade solstolar ska respekteras eller inte. Och får vi mot all förmodan någon värmebölja kommer getingar och bromsar fram ur sina gömslen för att likförbannat göra tillvaron miserabel.
Jag skriver om det här sommarmörkret för att slippa skriva om det andra, betydligt mer kompakta. Det finns så många värre riktningar för en sommar att rasa iväg i. Semestern är den begynnande alkoholismens, den vidsträckta sommarlovshungerns och den eviga vårdkrisens tid. Jag är så ofantligt lyckligt lottad om det är vädret, och fotbollslandslagets oförmåga att göra mål, som är mina främsta sommarplågor.
Jag hoppas att jag kan minnas det i juli när regnet öser ner. Att jag i stället för att stänga in mig i semesterbubblan med Yatzy och Vem vet mest-repriser kanske sträcker ut en hand till någon jag vet har det tungt i sommar. Att jag ser Almedalsnazisterna och inser att det är dags att stå upp för det samhälle jag vill ha. Besvikelsen över bortregnade semesterplaner bleknar trots allt snabbt, precis som märkena efter gruset där under vägbron på studenten.