Jag upptäcker betten på morgonen: fem löper över benet, tre har slagit läger på rumpan och ett på ryggen. Knallröda och kliande skriker de ut att något inte är som det ska. Under bäddmadrassen hittar två ömsade insektsskinn, och då ringer stora alarmet i det hörnellska huvudet.
Inom två timmar har jag sett hela livet passera revy framför mig. Höstens planerade Kalifornienresa kan skrotas direkt – inte har jag råd med flyg när jag måste slänga 50 lax på skadedjursbekämpning. Mitt förhållande är det lika bra att lägga ner eftersom vi ändå aldrig kommer kunna ses igen – så i en så trevlig ton jag klarar av med tanke på att livet rämnar anklagar jag honom för att vara en nedlusad smitthärd. Därtill paniktecknar jag en hemförsäkring och håller en tyst minut för alla mina kläder, som inte ryms att sterilisera i mitt minimala frysfack och därmed naturligtvis måste slängas. Vägglössen styr mitt liv nu.
Någonstans här är det kanske dags att förtydliga: Jag har inte fått vägglöss. Jag är bara en pessimist med erkänt livlig fantasi.
En hel del pessimister insisterar på att kallas realister, men min negativitet sträcker sig högst medvetet bortom realismens gränser. Varje gång planet skakar till under flygresan är jag stensäker på att vi störtar. Så fort jag tänkt tanken kan jag slappna av. På så vis blir varje lyckad landning en glad överraskning, och jag slipper överrumplas när katastrofen väl är framme. Logiken är fullständigt vattentät. Det finns förvisso forskning som tyder på att jag och min svartsynthet kommer att dö tidigare än mina optimistiska vänner, men: you win some, you lose some.
En gång i livet, på vårkanten 2009, försökte jag mig på optimism. Jag var sexton, utbytesstudent i ett jordbrukssamhälle i Kalifornien och stormförälskad i en kille i mitt löparlag som vi kan kalla Guldlock. Lagom till att Guldlock och jag skulle göra ett grupparbete ihop bestämde jag mig för att byta ut mina glasögon – vinröda med ankor på – mot kontaktlinser. Jag hade sett för många high school-filmer för att inte se potentialen i det här; den fula ankungen som var jag skulle äntligen bli en svan.
Och mycket riktigt: när jag gjorde min glasögonlösa entré saktade världen ner till ultrarapid. Allas blickar låg på mitt nya ansikte, och Guldlock öppnade munnen – herregud, plötsligt händer det, mina okyssta tonår får äntligen ett slut:
“Wow Anna, dina ögon sitter så långt bak i huvudet nu.”
Inte en enda optimistisk tanke har rullat igenom min hjärna sedan dess.
Samtidigt är det tuffa tider för pessimister nu. Samtiden tycks ständigt vässa sin förmåga att överträffa även mina mest bisarra profetior, och mitt pansar mot obehagliga överraskningar bryts således sakta men säkert ner. Du trodde ingenting kunde bli värre än Trumpåret 2016? Ha! Här har du ett kärnvapenkrig.
Och i ett alltmer polariserat debattklimat har domedagsprofeter på alla sidor annekterat svartsyntheten. Allting är alltid på väg rakt ut över något stup – skolan, jorden, männen, kvinnorna, vården, julfirandet, världsläget och treåringars skärmtid. I mina svagaste stunder får mig att vilja sparka bakut och predika att varje dag är en gåva med obegränsade möjligheter.
Sådana stunder är det rätt skönt att få släppa alla hämningar och måla fan på väggen över några insektsbett och ett par pälsängerskal. Jag är nog en obotlig pessimist ändå. Och de där mystiska betten? Jag vet fortfarande inte. Zikamyggor, säkert.