Kanske var det ganska stormigt redan från början. Ni var ju så passionerat kära. Han kanske klev över några gränser, kanske inte alltid svarade när du ringde, men han visade tydligt hur kär han var i dig. Ni hade verkligen ett speciellt band. Och det har ni ju fortfarande. Er relation är speciell. Ingen annan kan riktigt förstå. Det är bara du som fått se hans innersta, som vet hur skör han är. Du ser den lilla pojken med den svåra uppväxten, och du fattar att det inte alltid är så lätt för honom att tygla sitt humör. Han har haft det tufft.
Ni har tagit er igenom så mycket tillsammans. Det är värt nåt. Kanske har ni barn tillsammans. Han är en fin pappa. Rolig, busig, kärleksfull. Ni hjälper varandra. Du täcker upp för hans brister, det är väl det partners gör för varandra? När han råkat dricka lite för mycket så städar du upp efter honom innan barnen hinner se. När han ligger bakis så åker du på roliga utflykter med barnen så att han får vila. De har aldrig märkt nåt. Eller?
Visst, ibland har du känt att du har fått nog. Visst har du tänkt på att lämna honom. Men hur skulle han kunna ta hand om barnen själv? Du skulle aldrig klara av att lämna dem till honom varannan vecka. Och du älskar ju honom. Ni har ju fortfarande roligt tillsammans. Hur många par kan säga det efter så här många år?
Han har aldrig slagit dig. Inte på riktigt. Visst, han kanske har råkat knuffa dig nån gång, och en gång slet han ner teven från väggen så gipset yrde. En gång skrek han så högt rakt i ditt öra att du trodde trumhinnan skulle spricka. Men du borde ha fattat att du skulle sluta gå på när han redan var så arg. Du vet ju att han inte klarar av när du inte backar. Du är inget offer; du kan minsann säga ifrån och det gör du också. Det är bara det att han kanske inte riktigt lyssnar. Han är så bra på att få allt att kännas som om det är ditt fel. Att det är du som är tokig, ältande, misstänksam, svartsjuk, kontrollerande.
Du har svårt att ta egna beslut och måste alltid fråga någon annan om dina reaktioner och känslor är rimliga. Ditt huvud är så rörigt.
Ibland önskar du att han faktiskt skulle slå dig, eller att han skulle göra nåt så oförlåtligt att du kunde lämna honom och känna att det var rätt beslut. Ofta letar du efter såna bevis. Men varje gång du hittar det du söker så lyckas han ändå få dig att tvivla.
Han är ju ingen förövare. Han är kramig och skör och han kanske engagerar sig mot mäns våld mot kvinnor. Alla i din omgivning tycker om honom. Visst, det kanske har blivit så att ni mest umgås med hans kompisar. Men det är inget problem, du gillar ju dem.
Du håller dig sysselsatt. Du vill inte stanna upp och tänka för mycket. De vänner du umgås med vet en del, men inte allt. Ni har det trevligt. Pratar mest om ytliga saker, mest om hur andra har det om du ska vara ärlig. Men det är bara för att du är så intresserad av människor. Du är en bra vän, en sån som andra kommer till med sina problem. Du tycker om att hjälpa, att känna dig behövd.
Det värsta är skammen. Den är alltid där. Men du har lärt dig att leva med den, att trycka bort den. Du är ok. Ingen har väl ett perfekt liv.
Den här texten är till dig. Du är inte ensam. Du behöver inte bära allt själv. Misshandel kommer i många former och kan vara svår att upptäcka, även för den som blir utsatt. Det är inte ditt fel.