Anna Stenberg: ”Den som slipper psykakuten ska vara tacksam”

Situationen inom psykiatrin i Norrbotten är alarmerande. Det drabbar både barn och vuxna, framkommer av Kurirens artikelserie om psykiatrikrisen, där flera vittnar om att unga inte skyndsamt får den hjälp de vågat be om. Det är djupt oroande. Förra året dog 231 personer i åldern 15-29 år av säkert fastställda suicid i Sverige. En sorglig del av verkligheten, som uppmärksammades i veckan, på en stor konsert som hölls i Aviciis namn. 

Nästan en miljon svenskar i arbetsför ålder har någon form av psykisk ohälsa. Upp till en av två kommer någon gång att drabbas, visar forskning. För många år sen blev en vän svårt psykiskt sjuk. Det slutade på värsta tänkbara sätt. Efter att ha sett den kampen tänker jag ofta att de som går genom livet, utan att behöva uppsöka psykakuten, ska vara ödmjuka och tacksamma. Alltför ofta hör vi om hopplöshet och vanmakt, hos de som skickas hem med mediciner, när de inte anses utgöra fara för sig själva. Den som behöver samtalsstöd hänvisas antingen till långa köer, digitala psykologmöten, eller privata terapeuter, som kostar tusentals kronor per timme. 

Hur hamnade vi här? Ett är säkert, inte handlar det om illvilja och ondska hos de som fortfarande väljer att arbeta med att hjälpa. Oerhört många, i olika yrken, jobbar idag i slimmade organisationer präglade av för knappa resurser. Det är lätt att förstå hur sådana förutsättningar påverkar dem som jobbar med det som är viktigt på riktigt. De som inte mäktar med att hjälpa alla som behöver. I purfärskt minne har vi barnmorskorna som sagt upp sig för att de inte längre kan garantera patientsäkerheten. IVA-team har slitit sig fördärvade under pandemin, som inte är över. Jag tänker på anställda inom socialförvaltningar där orosanmälningar om barn som far illa läggs på hög. Hur mår hemtjänsthjältarna som på blixtsnabba besök river av medicin- och hygienprocedurer, fast de även skulle vilja hinna lyssna på hur människor mår innerst inne, och värma en rynkig hand i sin? Hur känner sig personal på äldreboenden, när de går hem efter nattskift där någon dog ensam, för att larmen i korridoren blinkade konstant och bemanningen var för tunn? Omänskliga förhållanden, som till varje pris behöver prioriteras i varenda tänkbar budget. Vart det ska ta vägen, om ännu färre orkar vårda och rädda, orkar jag knappt tänka på. 

Som förälder är tanken på att hamna i en situation där barn behöver hjälp ut ur självskadebeteenden, ätstörningar, missbruk och kriminalitet förenad med skräck. Ingen går säker, oavsett klass, ursprung och familjesituation. Allt man kan göra är sitt bästa. Försöka räcka till. Parera, förebygga, upptäcka och framför allt - hinna hjälpa, innan det är för sent. 

Fler och fler mår dåligt. Vården räcker inte till för alla och rekryteringen är ett problem, på kort och lång sikt, inte minst i Norrbotten. En ond spiral. Mer än någonsin måste vi orka bry oss om varandra. Experter talar om vikten av att tidigt uppmuntra barn att uttrycka tankar och känslor. Den som faller behöver våga be om hjälp. Omgivningen måste se bortom respekten för den enskildes integritet och ställa obekväma frågor. Men skyddsnätet, i form av professionell vård, framstår som mer och mer grovmaskigt, med stora hål där alltför många riskerar att slinka igenom i stället för att fångas upp och landa mjukt. Så kan vi inte längre ha det.