Släpp sargen – och få högre lön

Norrbottningar i förskingringen är flitigt uppvaktade, i syfte att få oss att packa kartongerna och vända norrut. Motfrågan är – till vad ska vi flytta?

"Många norrbottningar sitter tungt på ändan och vaktar fasta anställningar", skriver Anna Stenberg i en krönika.

"Många norrbottningar sitter tungt på ändan och vaktar fasta anställningar", skriver Anna Stenberg i en krönika.

Foto: Mattias Larsson

Krönika2021-09-04 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

”När flyttar du till Luleå?” är den vanligaste frågan folk i BD län ställer till mig. Kompisar, bekanta, löst folk på stan och en del släktingar: ”Är det inte dags att flytta upp?”. Andra använder den otvetydiga interjektionen – ”Flytta hem nu!”. Vid minsta Facebookgnäll på förseningar i tunnelbanan eller pissregn i sidled är tydligen lösningen på alla problem att ”flytta hem”. Det är fint att vara efterfrågad, men riktigt så okomplicerad är inte saken.

Det är frestande att bo där man har nära till fjäll och hav. Där det tar max en kvart att färdas för att storhandla, träna, jobba och ramla hem från krogen. Jag känner emellanåt längtan efter friheten i att kunna ta en lunchrunda på gnistrande vårvinterisar och att leva på en plats där en ordinär bostad utan lullull inte kostar sju mille. En plats där tystnad fortfarande existerar och människor känner till grannskapets alla ungar. Ett hemma där allt, på gott och ont, är sig likt. Lugn. Trygghet. Drömmen om att barnen ska kunna cykla till mormor för kvällsmacka och rabarberkräm.

På semestern sprang jag in i en tidigare kollega på byn. Han rastade barnbarn och berättade nöjt om sonen med familj, som hittat en tomt och flyttat hem till Luleå efter många år i Stockholm. Då och då publicerar tidningarna reportage om harmoniska hemvändare som intervjuas om villaidyller och efterlängtad tempoväxling som förenklar livet för alla inblandade.

Men, den ideellt arbetande värvarmaffian tycks ha glömt detaljen om att ett jobb, för nästan alla, är väsentligt för att kunna ställa mjölken på bordet. För min del får det jobbet gärna vara roligt, fritt, utmanande, stimulerande, meningsfullt och precis lagom slitigt. Att bland en stor mängd sökande bli utvald, framför chefens polare, är inte lätt i någon bransch utanför storstäderna idag. Ett större problem är att det sällan finns några tjänster, som inte tillsätts internt, att ens söka. Många norrbottningar sitter tungt på ändan och vaktar fasta anställningar. Ibland fram till pension. Med lätthet kan jag räkna upp en lång rad personer i min ålder, inom olika yrkeskategorier, som varit på samma arbetsplats guldklockelänge. Bekvämt, tryggt men också fegt. Men så bra att de trivs med sina jobb? Ja, eller så kanske det kunde vara utvecklande och spännande att vidga sina vyer en aning? Att byta jobb är lärorikt, energigivande och dessutom det smartaste man kan göra för sin personliga löneutveckling.

Norrbotten beskrivs numera som en framtidsregion. Stora industrisatsningar gör att landsänden skriker efter arbetskraft, men ofta behöver fler än en person i en familj sysselsättning. Ansvaret att skapa jobb är i mångt och mycket politik, men även vi på golvet har somligt att fundera över. Högre personalomsättning på en mer rörlig arbetsmarknad vore på ett större plan till gagn för samhället, länet, staden och individerna. Mindre dynamik bidrar till att unga, nyutbildade drar. Dessutom behöver länet hemvändare, som efter x antal år i storstad eller utomlands, kommer tillbaka med kompetens, erfarenhet, nya idéer och härliga barn i bagaget. För att det ska bli möjligt krävs utrymmen där vi kan göra rätt för brödfödan, i fler branscher än vård och industri.

Så på den klassiska frågan när det är dags att flytta, får potentiella hemvändare svara: ”Oklart. Kanske när du släpper sargen och testar nåt nytt. Eller när jag sadlar om till sjuksyrra”.