Ett sjuhelsikes oväder drar ännu en gång in över länet (och nu pratar vi oväder på riktigt – inte Stockholmsvarianten). Norrbottens Media rapporterar direkt på webben, minut för minut. Jag läser om tusentals som drabbats av strömavbrott, olyckor, avåkningar, utslagna tåg och vägar som stängs.
Norrbotten förvandlas till rena katastrofzonen.
Nej, mig personligen är det inte synd om. Inte ett dugg. Jag jobbar mestadels hemifrån och kan såna här dagar kura ihop mig i soffan under dubbla filtar och skriva dessa rader med kaffekoppen inom räckhåll samtidigt som snön yr åt alla håll utanför fönstret.
Men bara på andra sidan gatan byggs ett hus i Luleå centrum. Det arbetet tar sannerligen ingen paus bara för att vintern löper amok för en stund. I skenet av en stor strålkastare står byggjobbarna där i sina overaller och gör sitt jobb, trots att stormen viner så det tjuter och snön yr runt på tvären. Tid är pengar och ett bygge kan inte stanna av bara för att vädret är olidligt och brutalt.
Tänkte först skriva att jag verkligen inte avundas dem – men det kanske är precis vad jag gör. I alla fall beundrar.
Ni är mina hjältar och hjältinnor och min respekt är enorm. Ni får en kontorsråtta som jag, utan en minsta valk i småtassarna, att känna mig löjlig.
Jag tycker att det just en sån här dag kan vara på sin plats att verkligen ägna alla dessa människor en tanke. I första hand alla som nu ger sig ut för att faktiskt få det här samhället att fungera. Men jag tänker faktiskt på alla vars jobb tvingar dem att vara utomhus.
Vi bor ju i en del av världen där det inte alltid är förknippat med njutning, direkt.
Visst, det kan det säkert vara ett nöje att lägga tak en strålande sommardag med bar överkropp, men ärligt talat: dessa dagar är inte särskilt många i Norrbotten.
Här handlar det snarare om sträng kyla eller som nu: att utföra sitt arbete mitt i en yrande tornado.
Jag pratade med en kompis som jobbar på snickare på en mindre byggfirma. Han förklarade att de större firmorna faktiskt har en köldgräns, vilket hans arbetsgivare inte har. Med viss stolthet berättade han om när han för två år sedan spantade upp ett lösvirkeshus i minus 35 grader, under två veckors tid.
– Då får vi faktiskt en extra paus. Men egentligen är sträng kyla inga problem. Det är bara att klä sig och se till att bilarna startar. Värst är faktiskt när det är slask och nära nollan. Då är du konstant iskall och det är sjukt svårt att klä sig emot.
Och detta katastrofväder?
– Ingen höjdare. Men det är mest på grund av att hälften av tiden går åt till att skotta. Det blir dålig ekonomi i det.
Men om han hatar sitt utomhusjobb? Nej, tvärtom.
– Jag älskar det. Det skänker en viss tillfredsställelse att brottas mot elementen. Och nio timmars utomhusjobb vintertid slår vilken sömntablett som helst.
Ja, egentligen är det ju det fysiska utomhusarbetet som är det normala och för kroppen är det förmodligen bättre än att förtvina på kontor. Vi råttor får gå på gym för att inte förtvina helt.