Hade argumentet att han är världens genom tiderna bästa fotbollsspelare räckt, eller hade stjärnglansen slocknat i skuggan av homofobin som finns inom fotbollskulturen?
Och är det bara för att han är så upphöjd och idoliserad som det går att blunda för anklagelserna mot honom? Eller är det lättare för män att bortse från brott som begås mot kvinnor?
Kan det vara så att mäns svårighet att empatisera med våldtäktsoffer beror på att de aldrig själva blivit utsatta eller behövt känna rädsla för att bli det? Det är ju i så fall inte konstigt, utan högst mänskligt. Jag har svårt att sätta mig in i hur det känns att svälta, eller hur det är att leva i krig. Självklart är jag ändå emot krig och svält och kan förstå att sådant är fruktansvärt att uppleva, men för mig är det så långt bort att det blir abstrakt. Omöjligt att greppa. Och det minskar antagligen mitt engagemang i de frågorna.
Vita straighta män är i toppen av maktpyramiden. Som individer kan de naturligtvis mötas av sorger, problem och svårigheter, men de drabbas inte av ett strukturellt förtryck utifrån sitt kön. Och eftersom privilegier ofta är just avsaknad av förtryck så kan det vara svårt att få syn på sina egna: Jag vet ju bara vilka svårigheter jag möts av, inte vilka jag slipper möta.
Detta blir en enorm bromskloss. När de som sitter på mest makt också är de som är mest ovilliga att engagera sig för att andra med mindre makt ska få det bättre, så skapar det både motvind och uppförsbacke i förändringsarbetet. Det gör mig frustrerad och ledsen att tänka på hur snabbt världen hade kunnat förändras om män orkade bry sig lite mer. Tänk exempelvis vad som hade hänt om hälften av alla Manchester United-supportrar hade slutat gå på matcherna och krävt att klubben tog våldtäktsanklagelserna på allvar. Kanske skulle det göra att stjärnstatus inte längre var en garant för immunitet.
Cancel-kulturen bidrar sällan till något positivt, men i vissa fall är det bra att den som begått brott eller betett sig vidrigt förlorar sin makt och sin plattform. Fallet R Kelly till exempel. Jag tycker inte att såna fall är svartvita; kanske måste man kunna skilja på konst och konstnär. Men jag som konsument kan välja att inte stötta någon som förgripit sig på barn.
Var drar man gränsen? Ronaldo är ju inte dömd. Hur ska man veta vad som hänt, och vem som är trovärdig när ord står mot ord? I fallet Ronaldo finns det läckta dokument där stjärnan erkänner att kvinnan upprepade gånger bad honom att sluta. Men det finns också en uppgörelse där kvinnan tagit emot en stor summa pengar för att inte längre prata om händelsen. Om detta pekar mer på att Ronaldo är skyldig eller oskyldig är en tolkningsfråga. Realiteten är ju dock att det ofta är mycket pengar inblandat när superstjärnor anklagas. Är det för att deras pengar drar till sig lycksökare, eller är det bara så att pengar får problem att försvinna?
Jag vet inte. Men jag vet att jag som kvinna har levt hela mitt liv under ett ständigt hot om att utsättas för mäns våld. Och jag vet att när eller om det händer så kommer jag att ifrågasättas, och risken är stor att ord kommer att stå mot ord. Därför väljer jag att alltid tro på kvinnans berättelse. Eftersom jag faktiskt inte vet vad som hänt så är det inte en perfekt lösning. Men alternativet är värre.