Jag växte upp under 80-talet, när Greenpeace och deras Rainbow Warrior toppade alla nyhetssändningar och gjorde miljöfrågor heta. Min mamma var engagerad i föreningen Djurens Rätt och jag minns hur jag tidigt fick följa med på demonstrationer mot djurförsök och burhöns. Första gången jag valde bort kött var i mellanstadiet. Jag minns inte att någon aktivt påverkade mig, men jag minns att jag tidigt hade koll på hur köttet hamnade på tallriken och att jag ganska snabbt kände att jag inte ville bidra till det lidandet. Min mamma blev som elvaåring Storumans första vegetarian. Detta var på 50-talet och min mormor kallades till krismöte för att förmås tvinga sitt barn att ta sitt förnuft till fånga. Men auktoritära order har aldrig fungerat särskilt bra på någon av oss i Holmbergssläkten. Min mormor lärde sig laga vegmat och i dag har min mamma varit köttfri i 65 år och är den absolut piggaste pensionären jag känner.
Jag var köttfri av och till några gånger under tonåren, och ännu någon gång i vuxen ålder. För ungefär fyra år sedan slutade jag äta kött för vad som känns som sista gången. Det är mycket enklare nu när de flesta butiker har så välsorterade vegohyllor. Det är väl egentligen krånglet som har ställt till det varje gång jag har börjat äta kött igen efter en period utan. För mina värderingar är konstanta. Jag vet precis hur vidrig djurindustrin är och jag mår illa av att bidra till den. Ändå gör jag det fortfarande eftersom jag äter ost. Det är jag inte ensam om, just osten brukar vara svår för många att ge upp. Men när jag insåg att tanken på att inte klara mig utan ost fick mig att skjuta upp mina planer på ett vegetariskt liv så bestämde jag mig för att jag hellre gör något än inget. Jag ville inte att rädslan för att inte vara perfekt skulle stoppa mig från att försöka vara bra.
Och jag tänker att det här är något som fler kanske skulle kunna ta till sig av. Vare sig man vill äta vegetariskt av miljöskäl eller av empati med djuren så tror jag att det är många som vill, men som inte riktigt orkar ta tag i av olika anledningar. Kanske tycker man att vegetarisk mat känns krångligt att laga. Kanske är man rädd för att sakna köttet på sommarens grillkvällar, eller så vill man inte ge upp ostbrickan. Men grejen är ju att man får bestämma sina regler helt själv. Om tanken på att ge upp din grillade ryggbiff får dig att avstå från att ge upp kött på årets alla andra dagar så är det väl bättre att du gör tvärtom? Ät det du inte klarar att ge upp och slopa resten. Tycker du det verkar krångligt att laga linsgrytor? Det gör jag också. Laga den mat du äter i vanliga fall och byt ut köttet mot något annat. Det finns substitut för det mesta nu för tiden. Anammas formbara färs går att göra både hamburgare, köttbullar och tacos av. Kanske är detta året du byter ut köttbullarna på julbordet utan att säga något till släkten? Kanske är detta till och med året du skippar julskinkan, som ingen ens egentligen tycker om?
Tyvärr måste jag erkänna att det inte bara är av empatiska skäl som jag önskar mig fler vegetarianer i Luleå. Jag är även lite självisk. För om vi blir fler som vill äta vego på restaurang så kanske stans krögare blir tvungna att lära sig laga växtbaserat, precis som min mormor fick göra på 50-talet. Det är ju trots allt snart 2022. God växtbaserad jul!