En vän kände lukten av snö. Ett dygn senare monterade hon höstens första snögubbe. Man kan tycka vad man vill, om att inte ens efter en klimatkrisvarm september kunna väja för insikten om att en lång vinter är på gång. Men inte är det fel med något som tillför lite ljus, när bomber smäller över världen.
Det är frestande att gå i ide. Bli stugsittare till i mars. När helgen kommer känns en filmkväll i soffan lagom. Mysigt, i fantasin. På med nattsärken, parkera flocken under täcket, fram med dillchipsen. Man tänder de där ljusen höstivrare tjatat om sen i augusti. Sen återstår grovjobbet – att hitta nåt att titta på. Till en början hoppfullt ögnar jag igenom topplistan på Netflix. Kammar noll. Vandrar vidare till kategorin ”populärt” på HBO Max. Inget där heller. Någon föreslår en tio år gammal Sunefilm alla sett till leda. En annan ger upp, apatiskrollar Instagram i stället. Den tredje knallar in i badrummet och testar nya frisyrer. När snacksskålen är tom och jag har varvat samtliga streamingtjänster utan att hitta något som charmar församlingen muttrar jag uppgivet att nu skiter jag i det här och lommar till sängs.
Sent 80-tal var filmkvällar att betrakta som förhållandevis sällsynta, åtminstone för oss som var sena på bollen med att tjacka videobandspelare. Man hojade till videobutiken på byn och hyrde en moviebox. En portfölj i hårdplast, med inbyggd bandspelare. Chips, två liter Fanta och valfri VHS-film för 29 spänn. Det slutade inte sällan med snuskig collegekomedi. Cheerleaders med jättepattar och grabbiga sexskämt som knappt borde ha klassats som barntillåtna. Ibland plockade vi nåt från skräckhyllan, fulhyrde Poltergeist med påhittade personnummer. Hade man otur var bilden kackig. Flimmer och brus. Gick det inte att åtgärda genom att hårt drämma näven i movieboxen kunde man ge sig fan på att nån hade piratkopierat rullen. Inte sällan sågs filmen en gång till, innan den återlämnades innan deadline, ett dygn senare. Var kassetten inte tillbakaspolad, fick man en skopa ovett och några tior i böter.
Den flera månader långa strejken bland manusförfattare och skådisar i Hollywood, sägs ha bidragit till det torftiga utbudet av gammal skåpmat och bristen på nya påkostade storproduktioner. Däremot finns en drös sevärda tv-serier. Kanske är det allt våra kicksökande skärmhjärnor förmår processa. Ett trekvartslångt avsnitt åt gången, max åtta per säsong. I värsta fall är det en hint om filmens framtida status.
Häromkvällen gjorde jag ett nytt tappert försök. Efter en sonderingsrunda genom Netflixutbudet slog jag på Fucking Åmål, Moodyssons 25 år gamla kultrulle. Efter en halvtimme hade juryn dömt ut det låga tempot och totalsågat den grova värmländskan. Sune i Grekland är nog trots allt mer barnvänlig, än fjortisar som vill knarka för att döva småstadspaniken.
57 Channels and nothin’ on, sjöng Bruce Springsteen 1992.
Försöken att hitta film som tolereras av såväl slitna vuxna i behov av intellektuell stimulans, som otåliga barn, riskerar att gå åt fanders även i helgen. Jag har ett potentiellt ess i rockärmen. Urartar det i burop drar jag mig tillbaka och tar mig an dramatiseringen av Estoniakatastrofen, på TV4 Play. Inte var allt bättre förr, men somligt enklare när valmöjligheterna var färre.